Aftonbladet – 17 februari 1847, sida 2

örtröstan till egna krafter, ätt arbeta, tills förståndets verksamhet, stegrad genom hindren, och hans kunskaper, vidgade och utbildade genom studier, framställde honom såsom en fullt utvecklad och sjelfständig man. Då reste han sig hastigt, steg för steg, ännu alltid bibehållande sin höga enthusiasm och utvidgade sim verksamhetskrets ifrån den praktiska juridikens: kalla sfer till de vidsträckta samhällsförbättrinsär, dem lagen, betraktad från sin rätta synpunkt, bör leda, lifva och framkalla. Då, ot långt innan de tjugu år han hade bestämt 8å— som pröfvotid, voro förlopna, kastade han: åter sin blick på Westminster Hall och Westminster Abbey och såg dörrarna till den förra öppnas för hans fasta steg, såg på förhand der ärofulla srafvård, som hans hjerta och Bans hufvud skulle förvärfva bonom i den sednare. Men ofta, då ban qvaldes af den bittra erfarenheten, då den kalia scepticism; hvilken menniskokännedom och den misstro, som åtföljer hans yrke, äro så egnade att framkalla, förbleknade ärelystnadens ädla poesi till den ego:sm, som tillhör verklighetens prosa3 då sväfvade öfver honom bilden af det älskvärda barn, med hvilket alla hans ungdomsförhoppningar voro sammanväfda, från hvars sköna läppar de ädlaste och älskligaste tankar strömmat — klara som källans ogrumlade vatten — och sjelfva luffen kändes varmare, såsom omsväfvades han af en lifgifvande fläkt. Denna bild — le heliga minnen, som dermed voro förenade; len högtidliga saknad, den medförde, — tyckes för alltid dröja vid hans sida, likt hans ingdoms synlige genius — med sina rena blievar bortjagande alla tankar, som i vår framskridande ålder ikläda sig så mörka skepnader; ch vid hvarje ädel tanke; hvarje stor handling, og den emot honom med en systers bifallande slädje. ej (Slutet följer.)