Aftonbladet – 17 februari 1847, sida 1

LUCRETIA 4 2 SIR EDWARD LYTTON BULWER: ) . XXVII. LOTTERNA FÖRSVINNA I URNAN. Långt annorlunda — 0, långt annorlunda — var det heliga uppträdet i rummet, midt emot. När skrattet skallade genom de fornåldriga saiarne, hviskade Helena tröst och log förhoppning, likt ett helgon, åt jordens kraftfulla son, som knäböjde vid hennes bädd. Det hemska fröjdlarmet hejdade hennes ord och hennes Jjufva leende. Det är bloit ett utbrott af glädje från er mosterl, — sade John Ardworth — Min far har sannolikt nu fört hennes son i hennes armar Huru lycklig har icke tankan på detta gjort mig! — Ni har så brådskande berättat mig derom, att jag kunde önska höra mer; men min tid är kort; jag känner det. Måtte jag åtminstone få se min moster innan jag dör! Skulle det ej ske, så säg henne att jag bad för henne när mina läppar trycktes mot hennes panna sista natten... Sista natten? — Ja, i sanning, den sistal Tala ej så, älskade Helena! — Tala ej så! — Er plåga är nu förbi — ni blir frisk igen — ni får lefval, Läkaren nalkades och höll pekfingret varnande framför yngliogen. — Tygla er!v — hviskade han — hon måste lemnas i roln John Ardworth såg upp — vände sitt ansigte åt Helena och smålog. Läkaren lade sin hand på Ardworths skuldra och gaf honom tecken att aflägsna sig. Icke ännu — icke ännu,, bad Helona — 2tt ord till, i förtroende.n i — ) Se Aftonbl. JU 1—38.