Aftonbladet – 17 februari 1847, sida 1

fortgick. Han vidtog således sna mått och steg för resan, och anförtroddz2 sin sak åt Grabman, hvilken, sviken i sin förväntan på belöning för upptäckten af Beck, nu erhöll löfte om ersättning af asssuransmedlen. Men, just som han skulle gå ombord på det fartyg som skulle föra honom till Boulogne, kände han ett hårdt slag på sin skuldra, och en stadig röst sade: — ,Hr Gabriel: Varney, ni är min fångeb ,Hvarföre — någon futtig skuld ? invände Varney, högdraget. För förfalskade anvisningar på eng-lska banken. Varneys hand smög sig ned i barmen. Polistjenstemannen grep den i tid och vred dolken ur hans hand. Sedan him nu blifvit arresterad för en förbrytelse, hvaråt han nödvändigt måste fällas, nedsönk ban i djupaste förtviflan, ehuru det var den obetydligaste af de mi-sgerningar hans samvete. tillvitade honom. Ehuru han ofta skrutit både för andra och för sig sjelf öfver det sorglösa mod, hvarmed han, när HKfvet icke mer ägde några njutningar, skulle sjelf frivilligt afbända sig det — ehuru han beI mäktigat sig Lucretivs mördande ring och döden, så fruktansvärd den än syntes, sålunda likväl stod honom till buds, var dock sjelfmordet den sista tanke, rom föll honom in; den sjukligt retliga inbillningskraft, som både när det gällde hans konst och hans handlingssätt, alltid väckt hos honom denna besynnerliga förkärlek för det gräsliga, tjenade nu endastatt skrämma honom med bilder ef döden i dess rysliga skepnader, hvilka äro förtrogna för dem, som i döIden icke se annat än benranglet, likmatken samt förruttnelsens vämjeliga härjningar. Det I vir ieke samvetsqvalet, som grep honom; det I var den lumpna fruktan att nödgas lenina lif;vet; det var icke själens ånger — denna sof lännu inom honom, och var en för ädel gäst att nedlåta sig till en så djupt fallen — det var