Aftonbladet – 17 februari 1847, sida 1

— SS — — AA yttranden bedt honom stiga upp i vagner, för alt tydligare förklara sig. Greville hade blifvit förfärad af dessa upptäckter, och, alltför ipprörd, hade han icke tänkt på att betvifla deras sanning. Men den berättelse, som blifvit på ett så osammanhängande sätt framförd, så brådskande uppfattad, samt efterföljd af ett lödssätt, som förrådde det förvirrade tillståndet berättarens hjerna, misstroddes nu helt och hållet. TLäkarebesigtningen ådagalade, att hjernhinnorna och bhjernan Voro öfverfyllda med blod såsom vid yrsel eller feberretning på denna organ; det lilla såret vid handleden; som ansågs vara förorsakadt af någon rostig spk, väckte här, der frågan var om em så försvagad och osund fysik, ingen mMisstanka, äfven Om det sammanställdes med de öfriga omständigheterna. Utlåtandet öfver d2 båda dödsfallen blef derföre sådant, som den sangviniske Varney förutsett. Om Greville ännu bibehöll några tvifvel, så var han icke angelägen om att yttra dem. Hvarföre onödigtvis foga dylika rysligheter till Percivals djupa sorg, eller, för så vidt lagen icke kräfde det, fästa en dylik smutsfläck vid St. Johns ärade familj. Så snart utlitandet var afgifvet, tog Varney formligt asked af Greville, och förde med sig Lucretia Dalibards gestalt: gestalt, ty förståndet Var borta — detta uppfinningsrika, oroliga och rastlösa förstånd, hvilket med satanisk en-rgi utfört sina planer, var störtådt i natt och kaos: Fjettrad och bunden, — ty stundom voro hennes paroxysmer rysliga, ech allt hos henne an tog samma förstörande och mordiska karakter, som hennes sinnen, innan de ännu voro rubbade, alltid förrådt — fördes hon i vagnen bredvid sin rysande medbrottsling. Då hästarne ilade genom slottsporten, ringde dödsklockorna för tvenne lik. Långt innan Varney kom till London, befriade han sig ifrån sin fasaväckande kamrat