Aftonbladet – 17 februari 1847, sida 1

R——— — — — Läkaren drog sig motvilligt till fönstret. Kusin,, hviskade hon då, och under det en rodnad flög öfver hennes ansigte och gaf det en falsk glans af helsa och ungdom. Trösta Percival — du är stark och förståndig — vaka öfver honom. Kanhända får jag häruti biträda dig. Med dessa ord tryckte hon Ardworths hand, blicken höjdes och hennes tankar öfvergingo i bön. s Men en mensklig glädje likväl, om ock en mycket allvarsam, var af ödet b-varad åt denna englarena själ. Percival återkom, innan allt var slut. Liksom i en af de visioner, hon nyligen haft, förutsåg hon hans ankomst en timma, innan den inträffade. Då han rusade in i rummet, öppnade hon sin famn och sade: — jag har bidat blott för detta! Och Percivals hand var den sista hon tryckte, på Percivals ansigte dröjde hennes sista leende, vid hans älskande, trogna hjerta, lika rent, som hennes eget, utandades det unga helgonet sin plågfria, sista suck, — — — — —— Varney återvände hem mot qvällen, och hade en lång öfverläggning med Greville och den äldre Ardworth. Han påyrkade sjelf den strän gaste undersökning, och hans framställningar, tillika med sättet, hvarpå de yttrades, skakade den skarpsinnige krigarens tro på Becks vidunderliga berättelse. Vid undersökningen förekom intet, som kuude föranleda till den misstankan, att Helenas död haft andra, än naturliga orsaker. Intet förgift kunde upptäckas, ingen anledning förefanns, att Varney eller madame Dalibard ens ingifvit de nyttjade medikamenterna. Såsom förut är sagdt, hade ka piten Greville, då han mötte Beck, klädd i St. Johnska livreet, stannat, för att fråga, om Percival var på Laughton, samt till följe af den stackars gossns afbrutna och ohyggligt vigtiga