Varney kastade sig upp på en annan af de sadlade hbästarne. Jag också måste till Southampton — yltrade han. Den stackars unga ladyn! Jag miste förbereda er herre, hin är just på väg derifrån och hit. Knappt hade han talat ut, förr än stallgårdens stenliggning gnistrade under hästhofvarne och Varney sträckte af igenom porten. Medan han flög igenom parken, flögo nidingens tunkar hastigare, in hästen — de flögo från fruktan tll hopp, från boöpp till trygghet. Förutsatt att spejaren lefde, tlilis han fått omtala sin saga — sammanhängande, otrolig, som den måste förefalla — hvem skulle tro den? Huru lätt att möta den ena sagan med den andra! — Karlen nödgades ju tillstå, att han döljt s:g bakom tapeten; men hvad kunde afsigten vara med en sådan tillflykt? Ilvad annat än alt passa på och stjäla, under den allmänna förvirringen i huset? Upptäckt af madam Dalibard, hade han satt ihop sin usla sannsaga. Man skulle yrka på en liköpprning; men då den icke kunde lemna något spår efter gift, så skulle just den vederlägga beskyllningen. Spionen kunde för öfrigt ej lefva dygnet om; han bar ju döden inom sig; han påskyndade den genom skakningen vid sin ridt, och sjelfva verkan af detta gift var ju vansinnighet. Hans saga skulle på sin höjd anses som alstret af en feberyrsel, Imedlertid vore det alltid försigtigast att följa honom i spåren, för att hejda honom. Varneys sporrar höggo således allt mer och mer djupt in i hästens blödande sidor; och i skenfart ilade det förtviflade kreaturet fort. Han hade snart portvaktarens grindstuga bakom sig — en vagn med två hästar flög emot och förbi honom; han hörde ej, att en röst derifrån ropade Varneyl — han såg ej John Ardworths förundrade uppsyn. Framlutad öfver den fladdrande hästmanen, var han blind och döf för allt omkring sig. Den ena milstolpen halkade förbi; den andra; den tredje. Hal! Nu ser han! -Vildbrådet, som han jagar, ilar framför honom; han skönjer det tydligt deruppe på åsen; häst och ryttare, hsstande ej mindre, än han