utdrifna torpare i Irland, — framställer England, på sir Thomas Mores tid, och är af hans eger hand. — Ville man anse den öfverdrifven, derföre att den träffas i ett slags roman, så har man andra berättelser, af embetsmän, hvari t. ex. uppgifves att i hvart grefskap finnas 2 till 300 menniskor, som lefva af tjufnad, som stryka omkring att stjäla får och boskap: så att ingen landtman är trygg och ingen vakthållning tillräcklig. På en enda dag hängdes ej mindre än 70,000 i hela England. — Från slutet af 47:e århundradet har man en motsvarande skildring öfver ställningen i Skottland: Den dag i dag ärv — heter det — finnas i Skottland 200,000 menniskor, som tigga från dörr till dörr, oberäknadt det stora antal hushåll, som med knapphet bispringas genom kyrkobäckenen, eller nödgas lefva på så usel föda, att de derföre hemsökas af allehanda sjukdomar. De utgöra en förskräcklig börda för ett så fattigt land; och fastän deras antal var förr kanhända dubbelt emot nu, så ha i alla tider funnits ibland dessa landstrykare omkring 100,006,; hvilka lefvat utan aktning för hvarken Guds eller mensklig lag, eller naturens; emedan fadern omgås i blodskam med dottern, sonen med modren, och brodren med systern. Ingen embetsmyndighet kan upptäcka eller undersöka huru en del af dessa uslingar dö, eller om de någonsin blifvit döpta. Många mord hafva försports ibland dem; och de utgöra ej blott en outsäglig plåga för de fattiga arrendatorerna, hvilka af dem förolämpas, i fall de ej utdela bröd eller annan föda till kanske 40 dylika menniskor hvar dag; de begå äfven rån hos fattigt folk, som bor afsides från grannar. När god årsvext inträffar, mötas tusentals i bergsbygden, hvarest de frossa och rumla om tillsammans, flera dygn; och vid marknader, landtbröllop, begrafningar och andra dylika offentliga tillfällen, träffar man dem alltid, män, qvinnor och barn, ständigt druckna, svärjande, hädande och i slagsmål — Sådant var tillståndet i det nu så nyktra, hyfsade och gudaktiga Skottland, vid slutet af sjuttonde århundradet. Kan man väl påstå, när man läser detta, att lagar och statsinrättningar sakna inflytande på ett folks lynne och välstånd: att ett folk, hos hvilket rof och mord varit hemmastadda, icke kan blifva ordentligt, hyfsadt och sedligt? Vi skulle, efter min tanka, vara ovärdiga vår ställning såsom ledamöter af parlamentet, om vi öfverläto oss-åt förtviflan med hänseende till Irland. Öfver landets fruktbarhet finnes icke något tvifvel; den har till och med utgjort en anledning till förundran hos resande af alla nationer. Ej heller har man skäl att betvifta invånarnes arbetsförmåga och flit. Samme man, som stryker sysslolös ömkring i bergen i Tipperary eller Kerry, sedan hans potatistäppa upptagit hans omsorg för några få dagar, och hans arbetslön och priset för hans sålda gris satt honom i tillfälle att betala sitt arrende, har kanske en bror i Liverpool, Glasgow eller London, som i sitt anletes svett äflas från morgon till qväll, fullt ut så raskt, som de starkaste och flitigaste arbetare i England eller Skottland. Fel och brister hafva funnits i Irland; det skulle vara lyckligt för oss, om vi kunde lägga en grund till deras afhjelpande. Det skulle blifva lyckligt för Irländarne sjelfva, om de toge till sin lefnadsregel det bekanta: Hjelp dig sjelf; så hjelperdig Gud!, ty då skulle-de finna att äfven olyckan varit dem till gagn. SES 03 FOO ROBN De i dag på f. m. ankomna utländska poster medförde tidningar från Paris och London af d. 3 samt från Hamburg af d. 9 dennes. PORTUGAL. Vid återlagandet af Coimbra her man funnit cen öfverenskommelse som träffats mellan septembristerna och miguelisterna. Den är redan daterad den 6 Maj 1846, således före Minhorevolutionen. Vilkoren voro: att drottningens namn icke vidare skulle nämnas i någon skrift, som utgår från. revolutionspartiet; de begge partierna skulle aldrig bekriga hvarandra; efter stridens slut skulle hvart och ett af dem fullfölja sin bana. De konstituerande Cortes skulle EEE EEE