sen af den hand, som knuffat henne, och ba! kände härvid en hastig sveda, som om hon rif vit honom med naglarne. Detta uppretade ho nom blott till ytterligare ansträngningar, ocl han lyckades ändtligen att lösgöra sig ifrån hen nes tag; hon släppte efter, under det henne läppar drogo sig till ett triumferande hånlöje Sparkande henne undan från tröskeln, der hor låg i vägen, ilade Beck ut, och försvann. Har tänkte icke på att dröja i detta Pelopiderna: hem, detta menniskoslagteri, för alt angilv: mördarne i deras kula. Att fly: att tröffa sir herre: att-varna och värna honom — dess: voro de enda tankar, som korsade sig i han förvirrade hjerna, Fyra eller fem minuter hade gått förbi, under hvilka Lucretia, till hälften förlamad, til hälften tanklös, låg qvar På golfmatitan; 1y oberäknadt skakningen af fallet, så döfvades hennes underbara själsoch kroppsstyrka ännv mera genom den verkan, som en dylik brottning måste utöfva på svaga nerver, förut angripna af ett nyss begånget missdåd och aj ångsten för ett lagligt tilltal, så naturlig vid der öfverhängande faran för en upptäckt. — Då inträdde Varney. Spasmerna ha gifvit efter — sade han med ihålig stämma, innan kan ännu mirkt alt den ban tilltalade låg framför hans fötter. — Mer ljudet af Varneys steg, Varneys röst, hade redan återväckt Lucretia Mll full sans och til klar öfversigt af faran. Hon uppreste sig fastän mödosamt, och berättade brådskande hyadc som händt. Fly — flyl — sade hon, när hon slutat FIy, för att hejda honom, undandölja honom i några få timmar blott. Håll honom stum så länge allenast — för det öfriga har jag sjell dragit försorg! — Hon pekade på ringen. Varney stadnade ej qvar att höra någonting vidare; han hastade ut och till stallet. Hans klokhet sade honom genast, alt Beck ärnade berätta silt äfventyr någonstädes. . Stalldrängeny — så lydde stallbetjeningens upplysningar — yred nyss bort; han talade icke ett ord em hvart han ärnade sig, men han tycktes taga vägen åt Southampton till.