blott till 44,600,000. Jemnföras dessa förhållanden, så befinnas 3 jordbruksarbetare i Irland och 2 i England, på samma omfång odlad jord. Deremot afkastar Englands jord mer än 4 gånger så mycket som Irlands. Dagsverket betalas den inländske arbetaren med 6 pences (24 sk. rgs) til 4 sh. (4 rdr rgs); och i medeltal med 8, pence; arbetarens veckoförtjenst, året om, är omkring 2 sb. till 2, sh. Häraf kan äfven den som eger nödig arbetskraft, omöjligen aflägga hvad som behöfs till lifsuppehälle under sjukdom, tillfällig arbetsbrist, ålderdomens kraftlöshet, eller enkans och de faderlösa barnens underhåll om mannen faller ifrån. Största delen är otillräckligt försedd med de vanligaste lefnadsbehof. Deras boningar äro usla kyffen, hvarest hela hushållet sofver tillsammans på halm, eller på bara jordgolfvet, stundom med ett lakan att hölja öfver sig, stundom utan. Deras föda utgöres vanligen af potatis; men ibland är tillgången derpå så ringa, att de nödgas inskränka sig till ett knappt mål om dagen. Hungern tvingar dem stundom att lifnära sig med vilda vexande örter. Någon gång kunna de förskaffa sig en sill, eller litet mjölk; men kött smaka de aldrig, utom vid jul, påsk och pingst. En del söker i England arbete vid skördetiden, andra genomstryka Irland för samma ändamål. Hustrur och barn nödgas ofta gå omkring och tigga; de göra det ovilligt och blygas dervid, och vandra i dylika ärenden vanligen långt hemifrån, till orter der de icke äro kända. Tiggeriet är den ålderstignes och bräckliges enda tillflykt, när barn och fränder sakna medel att lifnära dem. Hela skaror drifvas dertill ibland, och kännedomen, att det är nöden som jagar dem omkring, leder till tänklösa allmosor, hvilket åter uppmuntrar lättja, förställning och brottsliga tilltag. Denna skildring — anmärkte lord Russel — framstälier Irland under vanliga förhållanden, då landet äger hvad man jemförelsevis kan kalla öfverflöd; man föreställer sig då lätt hvad som måste inträffa under hungersnöd. I år har eländet stigit till en höjd, som tilläfventyrs saknar exempel, emedan den gjort nära 8 millioner menniskor till svältande tiggare. Hungersnöden liknar den som? omtalas i 43:e århundradet, men förflyttad till det 49:e. Lordens förslag till nödens afhbjelpande och Irlands förkofran voro desamma som markis Landsdown framställde; dock skilde han sig i en och annan biomständighet derifrån. Sålunda ville han fördela den reklamerande årsjorden i lotter mellan 25 och 30 acres, och antingen sälja dessa omedelbart, eller bortarrendera dem .på bestämdt antal år, för att sälja dem sedan; och han väntade att enstor mängd menniskor, som förut drifvits till förtviflan, skulle på detta sätt blifva burgna, samt att en klass små jordegare skulle härigenom uppkomma, flitiga och oberoende, en oskattbar klass för Irland. Han befarade icke att små jord!egendomar skulle der blifva menliga; emedan erfarenheten redan visade, att i grefskapet Armayh och i hela Uster, der jordlotterna voro små, befunnos folket välmående i jemförelse med Mänster, der förhållandet vore motsatt. Sedan lorden genomgått de förslag han hade att framställa, slutade han med att anföra några beskrifningar om . andra orter, hvilka berunnit sig, under vanliga förnanlanden, 1 samma belägenhet som Irland, men nu äro ganska välmående. På tillståndet i en sådan trakt träffar man följande beskrifning, af en samtida författare: . Jordbrukarne drifvas från hus och hem genom svek eller förtryck; eller blifva så förtviflade, att de sälja allt, för att sedan vandra bort, fattiga och eländiga. Män, qvinnor och barn, enkor och faderlösa — hela hushåll — drifva omkring utan att finna något tak att luta sitt hufvud under. Deras husgeråd, af föga värde i sig sjelf, nödgas de slumpa bort för nästan ingenting; och när det ringa, som de fått derför, är åtgånget: hvad kunna de göra, utom att tigga; så framt de ej slå sig på att stjäla, och sluta med att blifva hängda. Denna sorgliga målning — yttrade lord. John — palltför lik de många berättelserna om !