minstone icke; det vore synd att förstöra et så vackert konststycke, och ett dessutom, son ieke står i vår makt att förnya ! Ja, — inföll Lucretia tankspridd — oct om någonting blir upptäckt, så kan den bli er undfiykt från galgen. Gif hit ringen! . En rysligare undflykt än upptäckten! Ta cr till vara för sådana tankar, — anmärkte Varney, när Lucretia satte ringen på sitt fin er. — Men -nu, — fortfor han — lemnai jag er en stund åt er sjelf, så att ni må kunn: sansa er och lugna er uppsyn och edra tankar Jag går tilibaka till Helenas sjukrum, för atl yrka på nya bud eficr läkarehjelp ffrån Southampton. Lucretia, med blicken häftad på golfvet, gal ej akt på, när han gick. Öfverväldigad af fasa öfver hvad han hört och hvars hufvudsyfte icke kunnat undfalla honom, brann den osynlige åhöraren bakom singomhänget af otålighet att komma ut, så att han måtte kunna rädda sin älskade herre från den öfverhingande olyckan. Så orörlig var Lucretias ställning, så tyst till och med hennes andedrag, att han vågade sig fram och smög sig långs åt väggen till dörrn; och då han såg hennes bliekar ännu alltjemnt f:stade på golfvet grep han slutligen i vredet på låset. Men i detta ögonblick kom Lucretia att se upp och blef honom varse. Deras blickar möttes och han tvärstadnade, likt fågeln vid skallerormens åsyn. Vid denna anblick återkom hela hennes fintlighet och sinnesstyrka; hon insåg genast den förfärliga vådan. Innan Beck märkt, att hon rörde sig, stod hon bredvid honom, med hans hand i sin och sin röst hviskande i hans öra. Icke ett steg! Icke ett ljud, eller är ni... Beck lät henne icke tala ut. Med sjelfbevarandets häftighet, snarare än tapperheten;, knuffade han henne omkull; men hon släppte ej sitt tag; och fastän mållös för ett ögonblick, genom den oväntade stöten, fingo dock hennes blickar ett obeskrifligt uttryck af hat och grymhet. Beck stretade med all sin makt, för att skaka henne ifrån sig; men medan han höll på härmed, lade hon malt sin andra hand på pul