Aftonbladet – 16 februari 1847, sida 1

— Ack, hvarföre ville icke Braddell tillåta mig, såsom jag föreslog honom, att lemna hans son till samma vårdare, åt hvilken jag anförtrodde min egen; men hans bigotteri missledde honom; en prestman tillhörande högkyrkan — det var värre, än en ateist! Jag hade intet annat val än denna skrymterska. Men jag hade bort återvända till England, då jag erfor barnets försvinnande, trotsat björnar och allt; men jag höll då som bäst på att samla pengar — samla pengar — för att ersätta dem jag förslöst; — och — men, lika godt, det tjenar till intet att ångra hvad som icke kan hjelpas! — och ... och ... der ha Vi NU — grindstugan, parken, de gamla träden! Stackars sir Miles! Imedlertid befann sig hela Laughton i högsta oro och förvirring. Tidigt på morgonen hade kammarpigan funnit Helena i ett tillstånd af känslolöshet. Ur detta tillstånd uppvaknade hon med stark kramp-i trakten af hjertat. Då madame Dalibard fick underrättelse om sin systerdotters tillstånd, visade hon sig mycket ängslig och bekymrad. Varney red sjelf att upp: söka dr. Simmons, husets vanlige läkare. När doktorn kom, dolde han ej sin allvarsamma oro — symptomerna förrådde obestridligt an: gina peeloris. De vänliga läkemedlen användes genast, och medförde någon lindring, hvilket väckte någon förhoppning; men innan middagen återkommo spasmerna med förnyad häftighet. I början afhöll sig madame Dalibard från att beträda sjukrummet; men efter ct! kort enskildt samtal med Varney — om sjuk domens tilltagande våda, efter hvad man trodde — lät hon rulla sin hvilstol tätt intill sir systerdotters säng, der hon, med sitt likbleka ansigte och sin djupa tystnad, blott då och di albrutet genom några korta och likasom af: tvungna frågor, medan hon med ängsliga blic kar följde läkaren, väckte de hbesökandes del Itagande nästan mer, än den sjuka sjelt.