Aftonbladet – 16 februari 1847, sida 1

ev — Rv lott icke ens så mycket pengar, som en half suine!? Ser du, John, det var detta fel, som förde mig i dåligt sällskap — som satte mig i beröring med värdshusvärdens dotter i Limerick. Jag blef kär och gifte mig — ty, med alla mina fel, var jag dock aldrig någon förförare, John. Jag offentliggjorde ej mitt äktenskap, och hvarföre skulle jag det? Mina slägtingar hade redan förskjutit mig. Du föddes, och, så ansatt jag än var, stackars fan, glömde jag dock allt vid din vagga. Då, midt under mina bekymmer, öfvergaf mig denna otacksamma qvinna — och jag fattade den olyckliga misstanken, att det icke var min egen son, jag kysste och välsignade. Ack, annars skulle jag väl icke hafva öfvergilvit dig, såsom jag gjorde! Och i din första barndom hade du endast din mors ansigtsdrag. När jag genom hennös död åter blef fri, och flera år sednare gifte mig i Indien och knöt nya band, blef mitt bjerta ännu hårdare mot dig. Jag tröstade mig med den tanken, att jag sörjt för dig, och att du fostrades till det goda af en bätre vårdare, än jag. Men, då ödet styrde så underligt till, att samme prest, som biktade din moder på hennes dödsbädd — hon var katolik — kom till Indien och igenkände min förändrade person — vi hade förut varit bekanta i Limerick — samt, i enlighet med hans skriftebarns sista uppdrag, försäkrade mig, att du var min son, — ack, John, tro mig, då skyndade jag tillbaka till England, och samvetsförebråelserna bevingade mina fjät! Käre son, jag har i Madras qvarlemnat tre unga och vackra barn, samt en hustru, söm nu är i himmelen, och aldrig förorsakade mig någon sorg, men vid min själ, John Ardworth, du är mig kärare, än deallesammans! Fadrens hufvud sjönk ned emot sonens bröst, under det han talade; derpå borttorkade han sina tårar och fortfor: