Aftonbladet – 15 februari 1847, sida 2

libards djefvulska konst. Ingredienserna, som skulle framkalla den, voro nu tillagade. Afven i händelse af medico!egal besigtning kunde dödsfallet förklaras af utseendet hos bjertats muskelmassa, hvilken det förut intagna giftet hade angripit, förbleknat dess färg och slappat dess fibrer. Och, ehuru denna dödande sjukdom oftare förekommer hos medelålders personer, än hos unga, oftare hos män, än qvinnor, kunde dock den medicinska erfarenheten framvisa tillräckligt många exempel uppå, alt den, utan afseende på ålder eller kön, angripit nerysvaga individer, hvilka lätt äro underkastade häftiga sinnesrörelser, för att gifva stöd åt utlåtandet: naturlig död. Så belvetiskt ondskefull Lucretia än blifvit, så stärkta än alla hennes föresatser nu voro genom upptäckten af hennes son, och genom hennes otålighet att insätta bonom i åtnjutandet af hennes förverkade arf, skydde hon dock denna dag Helenas ansigte, och höll sig, under föregifvande af illamående på sitt rum, der hon endast emottog Varney, som då och då smög sig in med vacklande steg och förstördt utseende, för att uppehålla hennes mod eller sitt eget. Hvarje gång han inträdde, fann han Lucretia sittande med Walter Ardworths öppna bref i handen, och hon öfvergick då med cn onaturlig liflighet, nästan liknande sinnesförvirring, från det rysliga, ohyggliga ämne, som han sökte inleda, till tankar på rikedom, makt och triumf, samt fröjdefulla profetior om den ryktbarhet bennes son skulle förvärfva. Han blott stirrade ned i det svarta svalget och skälfde; hon blickade hän öfver det, och smålog åt de töckniga luftslott, hennes fantasi uppbyggde på andra sidan derom. Rätt belåten att denna dag få vara allena, illbragte Helena dess timmar till qvällen, i sällskap med sina egna tankar. Dessa tankar, hvilka voro de? Liksom i vissa naturliga sjuklomar, inbillningen tager en högre flykt, och, sjelfva förståndet erbåller en större klarhet, orde de mördande ämnena äfven här kbafva nverkat på hjernans ädlare organer; visst är utminstone, att i den fullkomliga ensamhet, wvarutiHelena tillbragte sin dag, antogo henOM