Aftonbladet – 15 februari 1847, sida 2

nes drömmar en högre karakter, än någonsin förut. Sjelfva hennes ömhet för Percival stegrades vida utöfver den känsla, så ren och högstämd denna ock alltid varit, som hittills gjutit sig om hans bild i hennes själ; den blef outsägligt högtidlig; den upphörde helt och hållet alt blanda sig med jordiska förhoppningar. I ett slags andlig hänförelse eller vision tyckte hon sig skåda hans framtid utbredd framför sig, i dess olika vexlingar af tanka och handling; — tyckte sig skåda honom i hans verksamma mannaålder, i hans försvagade ålderdom, lutad öfver hans dödsbädd, hörde hon själaringningen öfver honom. Men äfven i dessa mörka syner mängde sig ingen sorg. Hon såg sig sjelf lef.: med bkonom, men såsom en från lifvet afsöndrad varelse; ej såsom död, utan såsom cn, den der ingen död kunde nå; — kringsväfvande honom, hviskande, tröstande, förädlande, upphöjande honom, liksom vänt:de hon på deras oupplösliga förening. I dessa ögonblick förekom det henne, som om den hos henne inneboende ande, hvilken aldrig hörbart uttalat sig eller funnit passande sfer för sin verksamhet, nu kunde meddela sig med henne, såsom ett väsende för sig sjelf. Den blef en för henne klart uppfattlig och lefvande varelse; den genomträngde hennes själ med ett språk, ej bestående af ord, utanaf ordlösa melodier. På vingarne af denna musik lyftes hon, liksom på hvad tyskarne så skönt kalla en ton-stege, eller skala, steg efter steg mot höjden, till dess skapelsen, lik ett vidsträckt landskap, dit man skådar uppifrån en höjd, låg utbredd för hennes fötter, och hon igenkände den sfer, som denna ande aldrig förut hunnit. I denna sfer tycktes vara ett slags andlig magnetism, hvilken väckte lifvets inre förborgade lif, och framkallade denna verld af klarseende sömn, som Mesmers lärjungar anmärkt hos några högt begåfvade sömngångare. En underbar poesi kringöt verldsaltet, rundt omkring, nedunder, uppöfver; hon tyckte sig sjelf vara, icke en röst, utan en del af denna poesi. Det förekom henne denna dag, som om de egna förmögenheter, hvilka under hennes omogna och oerfarna ungdom blott otydligt rört sig i hennes själ, med ens blifvit lösta och fri.