Aftonbladet – 15 februari 1847, sida 1

talat St. John att möta denna man i London, — att förekomma hans hitkomst för en tid! St. John är tillbaka i morgon. Nåväl, om han då finner, att hans Helena icke mer är till — sorgen dödar stundom hastigt. Men, men, denna brådska, om än nödvändig, är farlig. Ingenting i Helenas närvarande tillstånd ger anledning att frukta en plötslig död på naturligt sätt. Det Ovanliga i tvenne dödsfall på en gång — båda så unga — Greville i England, om än icke här på stället — han, som har sådana fördomar emot er, — skall gemast skynda hit för att undersöka, eterforska omständigheterna, och laga undersöknig skall följal, Nå, än sen? Hvad kan man väl upptäcka? Förut var det jag, som tvekade; nu är det jag som yrkar på skyndsamhet. Jag finner mig hemmastadd i denna boning. Jag vill icke mer lemna den, förrän jag bäres till grafven. Jag är i min ungdoms hem. Jag strider för mina och Mn sons rättigheter. Undan med dem, som stå mig i vägen!) En ohygglig styrka och kraft uttryckte sig i mörderskans ansigte, då hon yttrade detta; hennes beslutsamhet skrämde väl Varneys fegare boaktighet, men lugnade på samma gång hans farhågor. Då de begynte närmare bestämma sina planer, uppsökte Percival Helena, under det hästarne, som skulle föra honom till nästa station, påselades. Fan fann henne i hennes lilla kammare, den han hade beskrifvit och utsett åt henne, då hans älskande inbillning gjorde det sköna ulkastet till deras framtid. : Detta rum hade från början, under Carl II:s regering, blifvit inredt för en af hans förfåders romersk-katholska fru, som der förrättat sina enskilta andaktsöfntngar; och i en nisch, till hälften gömd af en gardin, stod ännu den heliga symbol, hvilken ingen, vare sig protestant