Aftonbladet – 13 februari 1847, sida 2

tänkte vräka henne på dörrn, sa en herre, som bor här oppe, en lagkarl, mr. R—, som nyss hade räddat min hals, med att bevisa ett balibi: däö ä en snä!l menniska, er Peg, för si hon helsa ofta på här, ska ni veta, och sen dess hr hon bott i tredje våninga här i huset, AM 9. Jag har ofta språkat med henne, sa han, och jag har hört att hon förstår sig på alt sköta sjuka. Jag har en vän, hvars morbror är sjuk; kan ni undvara henne, Bill, så kunde hon få sköta honom? Dä kan jag visst, sa jag; Tägnar mig kunna vara till tjenst; och så drog Peog sin kos med pick och pack. Hur hette den der sjuke gentlemannen ?) frågade mr. R—s följeslagare. Dä va en mr. Varney, en milare, som bodde i Clapam. Sedan her jag inte sett en skymt af Peg; för vi trätte om barnen — och hon är en argsint fan. Men ni kan få reda på henne hos mr. Varney — om han lefyer än Kallade hon sig ännu Joplin? Bili skrattade. Hon var väl inte så dum heller — det namnet stod för ofta i era svarta böcker, mr. R—, för att kunna anstå en hederlig sjuksköterska; nej, hon kalla sig då Martha Skeggs, hvilket var hennes mors tillnamn, ÅN dä någont ng eljest, go herrar, jag kan vara till tjenst i? Det är nog, sade den yngre gästen och steg upp; der är börsen, och mr. R— skall lemna er tio pund till. Farväl! Under bugningar och tacksägelser förutan all ända följde Bill sina gäster ut, och derelter började han, i allra bästa lynne, att leka med sina barn; hela familjkretsen befann sig i ett tillstånd af stojande munterhet, då dörren rycktes upp och Grabman inträdde, neddammad, orakad och med sin portfölj i handen. Aha, granne! tjenare! — alltid så munter och glad! Jag kunde inte låta bli att titta in. Bevara mig, Bill, hvad du är lycklig Mr. Grabman pekade härvid på en penninghög, som Bill hade tömt ur börsen, för att räkna och väga myntstyckena på spetsen af sitt pekfinger. Jan, sade Bill, i det han sopade ned pensarna i sin byxficka, hyem tror ni väl har