Aftonbladet – 13 februari 1847, sida 1

Jag frossar i prakt och yppighet, då jag sitter helt allena och röker min cigarr; — ett, tu, tre kommer då en satans björn, och allt mitt snille tages i anspråk, för att sätta mig i stånd att betala eit par fattiga vaxlädersstöflor! Huru kan en mans geni florera i en sådan liten trång blomkruka? Man lagar så, att ett lumpet pomeransträd har utrymme för sina rötter, men aldrig befattar sig ödet med att vidga den låda, hvari ett menniskosnille en gång blifvit planteradt! Apropos, den fördöråda vinhandlaren är oförskämdt efterhängsen! — Gå till honom och säg honom i förtroende, att jag är mycket insyltad med unga St. John, som just nyss blifvit myndig, och som har vinkällare, stora som katakomber. Hvad fan duga dessa rika vänner till, annat än att friska upp ens kredit? Saknar du mig icke i A—? Hvem tröstar lilla Julie? Sofi har skrifvit en riktig predikan till mig. Säg henne, att jag är mycket smickrad, om det verkligen är sant, att jag ,krossat hennes hjerta och förstört hennes frid Då en man passerat fyratiotalet, äro sådana förebråelser verkliga komplimenter. — Du förargar mig med ditt dumma beröm öfver M—s sednaste artikel. Jag är icke afundsjuk — icke alls. Men då jag vet, hvilken förmåga bor in. om mig sjelf, och hör sådana pundhufvuden som du, prata om en sublim målning af Martir eller en briljant komposition af Donizetti, elle M—s beundransvärda uppsats i Edinburgh R. då sväller mitt bröst af harm. Huru hård äl icke min lott! — I Rom stod C—i hela timmar vid min stafflett. I Berlin plägade S—c utvälja mig bland alla de lärda, för att reson nera med mig i metafysiken. Rossini har kallat mig sin efierträdare. Men med alla dess: gåfvor står jag onyttig och okänd i dena för dömda atmoster, der slumpen och slentriar råda. De säga: det felar honom flit! Ja, för det jag har en gentlemans lynne och vill njuta