Aftonbladet – 13 februari 1847, sida 1

fulla rörelse. Han fästade på inbrottstjufven en frågande, stadig blick, hvilken, såsom Bill efteråt utlät sig, gick tvärt igenom honom som en borr genom ett bräde, tog derefter fram en börs, genom hvars maskor guldet lustigt glimmade, lade den på bord t och sade: Denna börs tillhör er, om ni vill säga mig hvad det blifvit af en qvinna med namnet Joplin, med hvilken ni lemnade i Lancashire, år 18— Hörr, tillade mr. R—, gentlemannen vill icke veta det, för att på något sätt skada henne. Det blir till hennes egen nytta, om vi få veta hvar hon finns. På cr heder, nu igen? sade Bill. På min heder! Nåvål då, jag her hjerta i bröstet, och kan jag tjena menniskan, som jag förr i verlden tyckt om och sällskapat med, så hvarför inte? Rätt sån, sade mr. R—, och, som vi önska veta icke blott hvad det blifvit af mrs. Joplin, utan ock hvar hon gjort af barnet, som hon förde med sig från , så begynn ifrån början och förtäl; oss allt hvad ni vet. Bill besinnade sig. Hur mycket är det der i bör.en? Aderton pund. vÅh, öka på till tjugn, så blir det jemn summa. Ni nickar — tjugu då? Topp! Nu skall jag sga er rena sanningen. Jo, ser ni, några månider sedan vi, det vill säga Peggy Joplin och jag, lemnade , blef jag satt i I Lancasterhäktet, så jag blef skild från henne. Nir jag slapp ut och kom till London, gingo sin år om, innan jag helt oförhappandes träffade på henne vid hörnet af Common Garden. :Kors, se Bill? sa hon. Nå, se Peggy sa jag, och vi kysste hvarann af bjertans lust. Ska vi komma ihop igen? sa hon. Nej, sa jag, en bra hustru, som förtjenar sitt bröd med att ge sig ut för enka med sju små barn! Aperpå,