Aftonbladet – 13 februari 1847, sida 1

fönstret till sitt rum; han drog det väl, med förvånande hastighet, tillbaka; men icke hastigt nog för att undgå Bow-street-mannens blick. Öppna dörren, Bill — det är inte farligt — jag har, på min heder, ingen kallelse till dig. Du vet att jag aldrig narras. Hvad skulle jag det efter? Öppna dörren, säger jag Intet svar. I Polisbetjenten knackade med sin käpp på det smutsiga fönstret. Bill, det är en gentleman, som kommer till dig, för att få några upplysningar, och han vill betala dig hederligt. Bill syntes åter vid fönstret, och gluttade mycket varligt ut emellan gallret. Bevars, mr. R—, är det ni? Hvad var det ni sa om hederlig betalning?, Alt ert vitsnesmål behöfs, Bill, men icke mot någon af er2. Det kommer inte att skada någon, och skaffar er åtminstone fem guincter i fickan.n Tio guinter!, sade polismannens följeslagare. Ni är en ärans man, mr. R—! sade Bill pathetiskt, och jag vill inte misstro er — må gå dån Med dessa ord drog han sig ifrån fönstret: kort derpå öppnades dörren, och Bill bjöd sina gäster, med en belefyvad bugning, in i sitt rum. Under tiden hade inbrottstjufven haft tillfälle alt undangömma alla spåren af den vanliga undervisningsmetoden för hans hoppfulla barn. Ungarne suto på golfvet och Ickte knappas och skaffas; polisbetjenten klappade välvilligt ett par af de krusiga hufvudena, då han gick förbi dem, drog en stol till bordet, torkade sig i pannan och satte sig ned helt hemmastadd. Bill satle sig då också, men helt betänksamt, i det han af en händelse kom alt knäppa opp sin väst, så att ett par pistoler framskymtade för gästernas ögon. Mr. R—s följeslagare syntes alldeles icke öfverraskad af denna betydelse