Aftonbladet – 13 februari 1847, sida 1

ifvet. Flit! — träskallars förtjenst! Nej, min tjerna skall ännu gå upp. Mitt valspråk är: aska, djerfv., gripande inspirationer af snille ller lycka, likagodt hvilketdera. ,Verlden är nin ostra, den jag med svärdet skall öppna. Här har du nu ett långt bref! Det har gjort. nig godt, ty jag var horribelt mjeltsjuk när 25 satt mig ned att skrifva. Nu har jag velerqvickt mg med att tänka på den förlorade id, jag har att återtaga, när jag åter råkar eder, lustigkurrar. Hvilka skålar, hvilka sånser, hvilka strålar ur mörka ögon! Ack ja lt detta är nödvändigt för mig; derför hviskar en tyst, svag stämma: Pengar, pengar, pengar, Gabriel Varneyb Anfäkta — pengar måste vi hafva, det är slutet på visan! Tout å vous Och en näsknäpp åt guvernörens bildstod. Don Juan XXIII. YTTERLIGARE OM MRBS. JOPLIN. En dag vid middagstiden väcktes den gård, som berömde sig af att Vira mr. Grabmans höga residens, ur det lugn, hvilket under dagens lopp vanligen herrskade derstädes, genom ankomsten af tvenne män, hvilka synbarligen icke tillhörde ställets befolkning, Husets smutsiga, fula invånare, som ströko omkring utanför porten, blefvo mycket storögda, och, då de hunnit att riktigt taga i ögonsigte den ena af de begge männen, retirerade de flesta af dem hastigt in. Man hörde sedan inifrån ett allmint sorl af häpnad och förskräckelse. Vesslan var kommen i kaninhålan — en tjensteman från Bow-street gjorde besök. De tvenne karlarne saktade sin gång, sågo sig omkring, stonnade framför det mörka, tornlika huset, och fattade klocksträngen, som kallade invånarne till venster i bottenvåningen. Vid denna ringning kom Bill, inbrottstjufven, oförhappandes att presentera hela silt ansigte midt i galler