Aftonbladet – 12 februari 1847, sida 3

komst naturligtvis hos mig uppväckt. Var jag då på en gång faderlös och namnlös? — var jag en af dessa utbördingar utom lagens område, dem jag, sjelf en lagens tjenare, lärt mig att på allt möjligt sätt söka utestänga? Detta tvifvel är nu löst. Lång och plågsam är den historia, ni skall höra från mina läppar, eller ifrån andras, af hvilka berättelsen derom snaårare borde framföras. Så snart jag uträltat ett visst uppdrag, som jag åtagit mig, skall jag återvända under ert lugna tak, och liksom jag fordom, då metafysiska grubblerier förvillat mina begrepp, störtade in i er lilla studerkammare och ropade: lägg nu undan era grekiska skalder, slå igen er Beausobre, och säg mig, hvarifrån iden kommer och hvad lifvet är?, så skall jag nu åter i ert sköte utgjuta alla de bekymmer, hvilka nu på en tid oroat mitt bröst, lycklig att ännu en gång som ett barn få stå vid era knän. Ni frågar mig, om jag känner Percival S:t John, och hvad jag tänker om honom? Dessa frågor äro så införlifvade med ert vanliga thema, Helena, att ni med ens der genom förråder hemligheten af ert deltagande. Lugna era rarhågor; Helena har funnit en man, som är henne värdig. Ni vet, huru svårt jag har att beundra mina samtida. Denne Percival, ehuru blott en yngling, och så olärd han är, beundrar jag, ännu mer, jag känner vördnad för honom. I hans öppna, ungdomliga väsende framlyser cmisskänneligt manlig kraft och ära. Jag, en härdad, flitig arbetare, sträfvar eter ett aflägset godt. Han står framför mig såsom sjelfva de: personifierade goda! Ni skall få erfara, då vi råkas, hvilken trovärdighet dessa mina ord förtjena. Ja, ban, endast han, är värdig detta englabarn. Hvad ungdomen kläder dem begge väll Hvilken skada, att de någonsin skola åldras! Hon med sin poetiska själ — han med sitt menniskoälskande hjerta — Psyche och Eros! Nej, ärelystnad, bekymmer och ålderdom äro icke bestämda för dem! Farväl! Alltid er tacksamme lärjunge. John Ardworth. Grays-Inn, Oktober, 1834.n AN (Forts. följer.) —