Aftonbladet – 12 februari 1847, sida 3

ädling, bäst utbilda alla ädlare egenskaper hos oss — huru vi i och genom tron, såsom vetandets förnämsta grundval, under lifvets alla svek och gäckade förhoppningar, bibebålla icke blott hoppet om ett himmelskt tillkommande, utan ock öfvertygelsen om inneboende godhet och förädlingsdrift hes våra bröder, som med oss skola dela detta tillkommande lif; och huru vi, då vi sluta oss till våra medmenniskor, finna oss uppmuntrade i våra bemödanden, gifva kraft åt våra förmögenheter och söka praktiska mål för vår ärelystnad — huru vi genom tålamod i pröfningar och lidanden rena våra begär, och genom dess svåra, dock hoppfulla kamp med motgången, i tysthet utveckla mannakraften inom oss; — äfven då kunde ni föga ana, huru ogerna jag gaf vika för sanningen af era argumenter. Men, lofvad vare Gud, lärdomarna slogo sent omsider rot. Om mina framtidsdrömmar någonsin gå i fullbordan, så har jag derför att tacka dessa lärdomar, som förädlade stoicismen till kristligt sinne, och gåfvo mer än Epictets auktoritet åt den dubbla föreskrilten: — lid och förlåt ! Sedan jag sist skref, har jag genomgålt tvenne stora pröfningar; en seger för milt förstånd, ett nederlag för mitt hjerta. Jag har tillämpat de begge gudomliga buden på lifvets förhållanden, och jag har slutligen med lugn bestått båda profven. Starkare, om ock mera sorgbunden, sträfvar jag vidare uppför min branta bana. I det ögonblick, då måhända mina fotsteg voro minst stadiga, har mig vederfarits en stor lycka. De töcken, som ett ögonblick förvillade mig, hafva försvunnit från det förflutna; och, då jag nu mera vet, hvad och hvem jag är, kan jag bättre utstaka vägen för min framtid. Blahd mina sednare pröfningar, räknar jag en tanka, hvilken just måhända var den, som eggade mig till den konvulsiviska och ovissa ansträngning, som fogade en episod af brådmosen ryktbarhet till det allvarsamma episka elemen, hvilket bör utgöra grundtonen hos den, som söker sann utmärkelse och verkligt gagn — en tanka, som i högsta grad aggade och oroade mig — en tanka, som föddes af de tvifvel, dem er skriftliga uppsats rörande min här