Aftonbladet – 12 februari 1847, sida 2

drömbilder försvunno och det blef lugnt. Hvad jag hade kallat poesi och fåfängt sökt gifva luft i tomma fantasier och betydelselösa rim, ombytte då sin natur och förvandlades i religlös tro och känsla. Ni vet, hvilket intryck blotta formerna af vår religion gjorde på mig — tornklockofnas ljud, som kallade er lilla hjord till byns kyrka — barnens späda röster, instämmande i den enkla sången — dessa enkla grupper, spridda mellan grafvarna efter gudstjensten, tills ni kom, och ert småleende, ännu stämpladt af den högtidliga förrättningen, hvilade på era anspråkslösa barn! Hvad dessa sabbatsdagar gjorde djupt intryck på mitt sinne! Huru märkbar kände jag ej då under mina lätta steg den brygga, som förenar himlen med jorden? Sådana högtidsdagar har jag sedermera aldrig upplefvat. När jag från den stora staden, som jag nu lemnat, ensam vandrade ut till närmaste kyrka, sökte jag der förgälves efter detta ljufva föreningsband emellan herden och hans hjord! Dessa kalla likgiltiga åhörare, denna instuderade, utarbetade predikan — och, här var blott religionens yttre form — hos er dess anda! Denna hop, så talrik, så ljum i sin andakt, ingaf mig ett sällsamt medlidande. Huru föga den ene kände till den andre! Till er kommer er hjord med alla sina bekymmer, sina förhoppningar och sorger; i denna lilla krets ligger hvarje enskild församlingsmedlems krönika öppen för alla. Huru ofta voro icke era andeliga tal ämnade att lindra någon enskilt sorg, lösa något enskilt tvifvel! Men i denna osammanhängande massa falla orden såsom snöflingor på vattenytan, smältande isamma stund de falla. I denna chorus af gemensamma böner stämmas ej dessa många hjertan ill samklang under ordens liflösa harmoni. Huru många kunde icke nästa sabbat vara rånvarande, utan att saknas; ty — den kalla predikan kunde gerna uppläsas för främlingar. Bland dessa sorglösa skaror kunna motgången ller döden hvarje vecka skörda ett offer. Då ag skådade församlingen inom denna tempelyggnad, förekom den mig såsom en bild af wela lifvet i skapelsens stora tempel: döden nidt ibland de församlade, döden rundt om