Aftonbladet – 12 februari 1847, sida 1

räckligt djupa vrår emellan, för att tjena tilr gömställe för en karl. pJo,, svarade betjenten, det var en tjuf; ban ämnade stjäla juvelerna, men fruntimret hade nog rådighet att, liksom för sig sjelf, högt yttra, att hon glömt något, hvarpå hon sprang ut ur rummet, läste till dörren och kallade upp tjenstefolket, då tjufven, som var ingen annan, än undertaffeltäckaren, blef knipen. Och fransyskan sofver här?, sade Beck tankfullt. Fransyskan! Master Beck, ingenting är så pöbelaktigt som dylika öknamn, när man är i ett förnämt hus. Det kan gå an, när man är hos smulgråtar; men hos en sådan herre, som vår, måste man ha respekt i sitt tal. Dessutom är madame ingen fransyska; hon är en af familjen, hvilken är så gammal, som trots någon lords i de tre konungarikena. Men kom nu; din nyfikenhet är tillfvedsställd; nu måste I du trafva af tillbaka till dina hästar. Under det Beck återvände till stallet, beIstormades hans sinne ännu mer af aningar om brottsliga afsigter hos hans husbondes gäster. Det var ifrån Helenas rum, den föregifna krymplingen hade kommit ut. Helena måste följaktligen vara medveten af bedrägeriet. Percivals kärlek kunde numera icke vara någon hemlighet i domestikrummet; karlärne prisade enhälligt hans förmodade val, men de qvinliga Idomestikerna tyckte, att det var ett godt kapa för den unga damen. Att St. John på ett eller annat sätt var ett föremål för hela sällskaI pets svek, blef deremot Becks naturliga slutsats. IMen huru skulle han, såsom han hade hoppats; kunna tillintetgöra dessa afsigter? — han; den stackars stalldrängen, som endast händelsevis fick tillträde till den del af huset, hvilken beAboddes af kerrskapet, ia, som till och med sälvilan, så framt han icke blef direkte efterskickad, fick se en skymt af Percival?