Aftonbladet – 12 februari 1847, sida 1

inte till gudinnor. Flåra har en halfmåne :i håret, ser du, hvilket utvisar, att de afgudiska turkarne dyrkade henne, ty turkarnes flagg är en halfmåne, som jag sett i Konstantinopel! Jag har rest, jag, master Beck! Än det der rummet då?, frågade Beck åter. Jo, den vackra, unga ladyn, miss Mainwaring, bebor det nu. Det är ingenting att se; men det der midtemot; — betjenten nalkades dörren, genom hvilken madame Dalibard håde försvunnit, — det är märkvärdigt; och, som madame nu är ute, kunna vi väl kasta en bliek dit in Han öppnade sakta dörren och Beck tittade in. Detta rum, hvilket kallas tornkammaren, var madames, då hon var flicka, har jag hört gamle Bersy säga, och derföre låter han henne bo der nu. För min del skulle jag hellre vilja sofva i ditt lilla kyffe, än ha de der stora, otäcka figurerna gapande på mig vid eldsljuset, och se dem skaka sina hufvuder vid hvarenda vindpust om vinternätterna. Betjenten tog sig en pris snus, i det han fästade Becks uppmärksamhet på de urblekta tapetern: på väggarna. Under det de talade, kom drage emellan dörren och fönstret de mörka haute lisser-tapeterna att röra sig i vågor, liksom had de haft lif, och för dessa mer vidskepliga, ä romantiska betraktarne hade runtmet visserli gen ingen inbjudande anblick. I Jag ser aldrig dessa gamla tapetserade rumy sade betjenten, utan att tänka på historien on fruntimret, som, då hon kom hem från baler och lade från sig sina juveler, råkade att titt: ;upp och varseblef ett öga i en af figurerna idet hon visste icke tillhöra tapeten. I Hvad var. det .då? frågade Beck, i det ha rädd upplyfte tapeten, hvarvid han fann, a! jemellan., den och väggen var ett ansenligt mel lanrum, hvilket till en del upptogs af skåp oc garderober, tält invid väggen, med mer än til