Aftonbladet – 12 februari 1847, sida 1

graftjufven kämpa med Varney om kans kropp, under det han sjelf, liggande maktlös på sin brits, inbillade sig, att han skulle vara säker, så länge han som en talisman kunde qvarhålla sin barnskallra, den han tryckte till sitt hjerta. Plötsligen lutade mad. Dalibard, klädd i samma svarta töckniga drägt, hvari han nyss skådat henne, sitt hårda, färglösa ansigte ned öfver honom och frånryckte honom talismanen. Di upphörde Varney, under ett högt skratt, med kampen emot sin förskräckliga motståndare och graftjufven fattade Beck i sina mordiska armar. TAPETRUMMET. Följande dag, då familjen Var utgången, besagnade sig Beck af tillfället för att bedja den beskedliga betjenten, som tagit honom under sitt synnerliga beskydd, att visa honom hela huset. Han hade hört det andra tjenstfolket säga, att der funnos så många rara saker, att em blick in i rummen vore någonting jemngodt med hvarje annan förevisning af schene ratiteter, och betjenten kände sig stolt öfver att få vara cicerone, om ock åt en sådan stackare som Beck. Sedan han tillräckligt begapat salongen, matsalen trustkammaren, bysterna och målningarna, samt med uppspärrad mun lyssnat till vägvisarens kritiska anmärkningar, fördes han uppför stora trappan till familjens gamla taflegalleri och sir Miles fordna rum i ena ändan deraf, hvilket fått bibehålla sitt gamla skick. med sängen ännu stående i hörnet; och, då han återvände derifrån, befann han sig i körridoren, hvilken ledde till de förnämsta sofrummen, och der han aftonen förut gått vilse. Hvad är det der för ett rum, med det lill: hvita hufvet öfver dörren? frågade Beck, pe kande på kammaren, från hvilken madame Dalibard utgått. : Det hvita hufvet, mr. Beck, är gudinnar Flåra; men en sådan hedning, som du, känne . N 4