Aftonbladet – 12 februari 1847, sida 1

— Varney tillhörde detta lofliga brödraskap; men hans skarpsinnighet förvillades, då han fann, att kort och tärningar icke anlitades; hans fruktan hade ock lagt sig, sedan han märkt, att Varney syntes äga St. Johns egen slägting mad. Dalibards synnerliga förtroende och vänskap. Men nu var det just denna förtrolighet, som uppfyllde honom med förskräckelse och misstankar. När han sammanställde Varneys besök hos Grabman med den upptäckt han nyss gjort, att mad. Dalibard var en bedragerska af ett för hans erfarenhet ganska vanligt slag, en föregifven krympling, kunde han ej tro annat, än att något farligt anslag var å bane, för att skada hans husbonde; men han visste icke, om ban för honom skulle yppa sina misstankar och upptäckter eller uppbjuda all sin vaksamhet, för att erhålla ytterligare bekräftelse på sina förmodanden. Det slags listiga förslagenhet, som den fattige uslingen till sjelfförsvar nästan tvingas att förvärfva, och hvilken snarare ökas, än minskas, af dvalan hos hans ädlare förmögenheter, ingaf Beck ett visst förtroende till framgången af det spioneri, hvartill han beslutat sig, medan den å andra sidan väckte hans farhåga, att ett förtidigt yppande för en så ung husbonde endast skulle utfalla till hans egen nackdel — måhända medföra hans afskedande ur tjensten. Han beslöt derföre att afvakta tiden. Den tacksamma tillgifvenhet, som prydde denna stackars varelses natur, höjde honom för ett ögonblick till den grad öfver honomsjelf, att han helt och hållet glömde hvad som: eljest sannolikt skulle gifvit honom mycket att fundera på — brefvet och de besynnerliga frågor hans herre framställt till hans besvarande;y men då han slutligen föll i en orolig och feberaktg sömn, förenade sig alla de syner, hvilka oroat honom i vakande tillståndet, till en enda hotande och skräckfull bild. Han tycktes:g vara på det gamla loftet i-St. Giles, och såg del Få