spel. Det hände sig, att, då han stubblade uppför trappan till sofrummet, han passerade förbi det rum, der hans mystiska kollega i qvarterat sig; och, såsom brukligt är på värdshus, stodo här ett par stöflar utanför dörren, för alt borstas påföljande morgon. Ehuru något drucken, bibehöll Grabman 1:kväl en skymt af sin vanliga skarpsinnighet. Ena slug, ganska naturlig id sköt genom hans hbjerna, upplysand2 dunklet af bränvinsångorna; han böjde s, ed, stödde sig med ena handen emot väggen, för att icke förlora jemnvigten, uppfiskade med den andra en af stöflarna, tittade in uti den och såg der de ganska läsligt skrifna orden: John Ardworth, Esq. Grays Inn,. Vid denna syn -kände han, hvad en filosof känner vid den hastiga lösningen af ett svårt problem. Grabman stöflade åter utför trappan, öppnade sitt bref och skref: P. S. Jag har gjort er orätt, Jason, med mina misstankar; bry er icke om det — Jubilate! Denna lurendröjare, som gjorde mig så jaloux, hvem menar ni väl han är? Jo, unge Ardworlh sjel, d. Vv. s. ynglingen, som bär detta namnet. Är det icke nu klart? naturligtvis kan ingen äga mer intresse i att upptäcka bevisen, än sjelfva det förlorade barnet. Här är han nu! Om gamle Ardworth lefver, såsom han säger, så har gamle Ardworth skickat ut honom i sitt eget ärende. Men den omständigheten, att Fielden — det förvillar snarare saken! dock nej; — nu förstår jag — gamle Ardsvorth lemnade gossen åt mrs. Joplin och tog honom ifrån henne igen, då han gick till pastorn. Nu blir det alldeles nödvändigt att bevisa: först och främst, att den gosse, han tog från mr. Braddell, öfverlemnades åt mrs. Joplin, och för det andra, alt den gosse, som an!örtroddes åt mr. Fielden, var den samme, som han återtog från denna qvinna; deraf följer nödvändigheten att få rätt på mrs. Joplin, såsom ett hufvudvittne: Q. E. D. master Jason !