r. Utdelning klock.6 eftermiddauen. ETS EN EN ISP REISAN ARSA GATES TE IDEN FAT TEL T TIL LTTE sten d-orifrån höjes för ett förtryckt folk; äfven om man icke kan hoppas, att i betydelsefullt språk uppnå den hedervärde 1 damot, som först yttrade sig i denna sammankomst. (Grefve Montalembert.) Jag känner att man måste erfara ett slags förlig genhet vid att begagna crdet och åkalla rättvisan; ty d.t synes, som styrkan fördubblade sin våldsamhet, i samma mån man åkallar rättvisan. Denna ordets kamp emot våldet synes visserligen vara en strid med olika kraf:ör; men likväl finnes i detta ord, då det är sanningens, en makt, som man icke måste afsaga sig; man måste förnya det, upprepa det, på det ordet icke måtte plånas ur deras hjertan, som, då det först uttalades, d raf blefvo rörda. Det största fel, som monarkien begick före 4789, var att den fördrog-Pelens delning; det är en af de dödssynder, med-hvilka hon visade sig inför rationens stora församlingar, ett af de fel, hon haft sv:rast att rentvå sig i:rån. Hvar och en insåg, att i denna fråga låg ett orantligt statsintresse. Man ville återgifva Polen dess lif och dess kraft; om detta bemödande misslyckats, om Polen är tillintetgjordt, så finnes dock någonting, som hvarken kan förloras eller glömmas. De trenne makternas sednaste handling är en oblyg kränkning af rättvisan, en kränkning gjord utan nödtvång och så mycket fruktansvärdaro, som den är utan gagn och liksom ett exemp:l för framtiden. Hvar och en bringas alt i djupet af sitt sinne begrunda den fara, som skulle hota det vestra Europa, om protesten och de handlingar, som böra åtfölja den, icke buro karakteren af den kraft och vigt, som öfverlygelsen hos ett stort folk ger åt blotta ordet. Dessutom, fordra vi väl att regeringen skall gå längre än hon gålt? . Nej. Emot kränkningen af traktaterna måste man sätta aktningen för traktaterna. Mot våldet måste man sätta redligheten och uppriktigheten. Det är icke genom vapenmakt, som regeringen bör visa sitt kraftiga ogillande; dess protest bör vara helt och hållet politisk och moralisk. Men Frankrike bör på samma gång visa sitt förutseende för framtiden, och hejda hvad, som ännu icke bhfvit bragt till fullbordan. Man måste icke för sig dölja, att det cj är Österrike, som vinner mest på hvad som nu skett; det är de makter, som roffat sig till ännu större stycken af Polen, som denna handling gagnar mest. Det är derföre af vigt att få veta, om hvad som återstår af Polen, storhertigdömet Warschau, sedan det förlorat sin serskilda och nationella förvaltning, hvilken traktaterna dock garanterat, äfven kommer att tillintetgöras såsom slat, att uppslukas af det stora rike, hvartill det utgör ett bihang. Om detta factum inträffar, har regeringen fattat sitt beslut? Detta är en fråga, på hvilken, jag vet det, man icke skall erhålla något omedelbart svar, men som hela landet skall förstå. Tillintetgörandet af Polen, mina herrar! är ett ingrepp i grundsatsen af samvvetsfrihet, hvilken ingått i Europas offentliga rätt. Det är af vigt att veta om vestra Europa, om det konstitutionella Europa, som bekänner katholska religionen och hyllar grundsatsen af fri religionsöfning om denna stora afdelning af Europa med liknöjdbet skall se att en absolutistisk och fruktansvärd makt arbetar på att utrota hos öfverlefvorna af ett folk dess tro, dess nationella gudstjenst (mycket bral): tvinga detta folk att antaga en annan gudstjenst, omvända det till en annan tro, för att förslafva det ännu mera. (Talrika uttryck af bifall.) Denna kränkning af samvetsfriheten är ett) af de största brott, man kan begå emot sanningen; och jag tror icke att det är möjligt antaga, att ett sådant brott kan äga framgång, och åstadkomma hela den påräknade verkan. I annat fall skulle Europas frihet hotas, och man kunda få se på en gång slafveriet för per————— AA AAA rr Får