Aftonbladet – 10 februari 1847, sida 1

fredsställelse vid hans vVresiga anmärkningar öfver gästen — då han märkte, att det skulle förorsaka henne ett njje, om han icke underhölle den bekantskap, hvilken sålunda erbjöds honom, ansattes han af motsägelseandan och kände en hånfull, småaktig förnöjelse iden förtret han gjorde henne, då han förlikte sig med och sökte den vänskap han först föraktat; och snart bidrogo öfverensstämmelse i politiska åsigter och gamla minnen från den lekfulla bekymmerfria barndomen, alt småningom emellan dem befästa ett starkare vänskapsband,än sektifraren knutit med någon :f sina sednare bekantskaper. Lucretia betraktade denna vexande vänskap med mycken oro, och denna oro ökades till förskräckelse, då en dag, 1 Ardworths närvaro, Braddell,. vridande sig under. ett krampanfall, sade: Jag kan ej förklara dessa besynnerliga allacker; jag tror sannerlgen, att jag är förgiftadl Hans dunkla: ögon hvilade dervid på Lucrelias bleka panna. Hon syntes under några dagar efter denna anmärkning ovanligt tankfull, och cn morgon underrättade hon sin man, det hon fått veta, att en slägting, som hon hoppades skulle ihågkomma henne i sitt testamente, var farligt sjuk; hon bad derföre om hans tillåtelse att få besöka denna anförvandt, hvilken bodde i en aflägsen landsort.. Braddelis ögon uppklarnade vid tanken på hennes frånvaro; efter några få frågor gaf han sitt bifal! och Lucretia, måhända säker, att hullingen redan var intryckt i offrets sida, måhända äfven räknande på alt fria sig ifrån misstanka, om hennes man afted i hennes: frånvaro, lemnad2 huset. Hon for verkligen till den trakt, der hennes. slägt bodde: Under ett enskilt samtal med . Ardworth hade hon, på frågor efter nyheter: om den närvarande ägaren till Laughton, : fått veta, att han: tillfälligtVis fått höra, det Vernons två söner (Percival var då