Aftonbladet – 9 februari 1847, sida 2

Imedlertid flyttade Lucretia till en af de större provinsstäderna, dessa miniaturbilder af London — dessa nöjets och sysslolöshetens tillhåll, hvarpå det rika England öfverflödar, och der enkor med inskränkta tillgångar kunna gifva sin fattigdom ett mindre plebejskt utseende. Nu följde på alla de passioner, som rasat inom bennes bröst, en hemsk apati. Det var stiltje på hennes lifs ocean. Vinden saktade sig och seglen slappades. Då hennes hämd var mättad, då hon uppnått det mål, hon så onaturligt gjort till hufvudsyftet för sin tillvaro, stod hon der, ännu ung, utan vidare lefnadsmål. Hon sökte i början att deltaga i sällskapslifvets nöjen, men hennes umgängsvänners ytlighet och småaktighet utledsnade snart d tta manliga, vidtomfattande sinne, som redan blifvit känslolöst för det ofta helsosamma, ofta oskyldiga nöjet af obetydligheter, genom det förfärliga eldprof det undergått. Kan en af ett glödande jern bränd hand finna behag i vidrörandet af det mjuka silket eller det lätta svandunef? Hon sökte nu förströelse i studier, och hennes naturliga fallenhet för eftertanke, hennes önskan, att kunna försvara sina dåd för sitt eget samvete, fördjupade henne i den bottenlösa afgrunden af metafysiska forskningar; hon hoppades att kunna förvandla sin tidigare scepticism i positiv visshet — hon närde atheistens hopp att kunna tillintetgöra själen och bannlysa Gud derifrån. Men ingen röst, som kunde tillfredsställa hennes förnuft, ljöd. från dessa hemska : djup; motsägelse på motsägelse mötte hehe i denna labyrint. Endast då hon, trött vid boklärdom, vände sina blickar till den synliga naturen och öfverallt såg harmoni, ordning, system, vishet, konst, studsade hon af förvåning och bäfvade af en instinktmessig öfvertyelse; och den naturliga religionen uppreste sig emot hennes tröstlösa sedelära. Då inträdde en af dessa hastiga reaktioner, så vanliga hos starkt pass onerade och forskande sinnen — men vanligare hos qvinnor, äfven med manliga sjäJar, än hos män. Hade bon lefvat i Italien, skulle bon blifvit nunna! Ty hos denna qvinna kunde, i motsats till Varney och Dalibard,