Aftonbladet – 9 februari 1847, sida 1

LUCRETIA AF SIR EDWARD LYTTON BULWER. ) Stumma minnestecken af Caesar Borgial mumlade hon — han med det slugaste hufvudet och den djerfvaste hand, som nånsin gripit efter välde; — han, hvilken den dygdige Machiavelli med rätta prisade såsom typen för en fulländad ärelystnad! Hvi skulle jag bäfva för den väg, han med sina !onungsliga steg trampat, blott för det mitt 1:..1 icke är cn tron? Hvarje cirkel är i sig sjelf ia fullständig, antingen den innesluter en atcin eller en stjerna. Hvarföre ängsla sig med, den tanken, alt själen bosudlär sig i det mörker, hvarigenom den framskrider till sitt må!, elier af den dy, hvarigenom den vadar för att komma upp till höjden? Mördare, giftblandare och brodermördare som han var — månne väl ändå blodet stockade hans förstånd, eller brottet förslöade hans rika snille? Var hans vers mindre melodisk, ) hans kärlek till konsten mindre varm, eller hans vältalighet mindre öfvertygande, för det han sökte undanskaffa hvarje hinder, hämnas hvarje oförrätt, krossa hvarje fiende?n Så mumlade Lucretia i det bottenlösa förderf, hvaruti hennes själ nedsjunkit. Förståndet hade så länge varit hennes enda gud, att historiens värsta missfoster upphöjdes till ett föremål för hennes dyrkan, blott för hans omenskliga förstånd; upphöjdes till en föresyn ach ett mönster, under det själstillstånd af feberaktig ötverspänning, då samvetet, o:ta blott Se Aftonbl. a 4—531. ) Det är väl bekant, att Cesar Borgia var både frikostig gynnare och utmärkt kännare af konsten; välbekant är äfven hans gåfva att öfvertala; men pluraliteten af läsare känner måhända icke, att denna gräsliga brottsling äfven var skald.