Aftonbladet – 9 februari 1847, sida 1

ma för hennes besök, den förlåtelse, det tillkännagaf, och det förtroende, dit röjde. Vid denna tid kunde ingens ställning vara mera lofvande och lycklig, än den unge bankirens. I rån att vara den förste och mest verksamma bolagsmannen, hade han nu nästan monopoliserat affärerna. Den äldre bolagsmannen var gammal och svag; den andres håg låg åt landtlifvet, och han var mycket upptagen af bestyren med en stor landtegendom, den han nyss köpt, så alt Mainwaring, allt mer och mer betrodd och aktad, slutligen ensam fick ledningen af firmans affärer. Dessa lyckades väl i hans skickliga händer, och hans oultröttliga ihärdighet tycktes lemna en borgen för; att han redan före medelåldern skulle hafva samlat en förmögenhet, tillräcklig att förverkliga hans hjertas hemliga dröm — representantplatsen:i parlamentet för den stad, hvars invånares tillgifvenhet och aktning han redan förvärfvat. Det dröjde ej länge, innan Lucretia upptäckte föremålet för Williams ärelystnad, som hans arbetsamhet blott till en del dolde; det dröjde ej länge, innan hon, genom sin öfverlägsenhet i vilja och talang, började utöfva ett betydande, ehuru omedvetet, välde öfver en man, hos hvilken många goda egenskaper och några större talanger olyckligtvis åtföljdes af en svag och obeslutsam karakter. Lucretias vanliga konversation rubbade hans sinnes jemvigt och upptände hans fåfänga — en konversation, snillrik, uppåtsträfvande, full både af kunskap, bäm-. tad ur böcker, och af den kännedom om offentlga personor, hvarmed hennes vistelse i Paris — dit verldens ögon nu voro vända, på den nya och större Carolus Magnus — hade riktat hennes verldserfarenhet. Ingenting oroar i högre grad ett sinne, likt William Mainwarings, än en vältalighet, som klandrar dess tålamod för det närvarande och eggar alla dess förhoppningar för framtiden. Lucretia ägde