Aftonbladet – 9 februari 1847, sida 1

Isvagt nedtystadt låg krossadt under tyngden af hennes rysliga förehafvande. Ehuru hon ibland, vid en återblick på sin vandel, nedtyngdes af den rysligaste förtviflan, kunde dock intet samvetsagg från det förflutna försvaga dessa nerver, då Stunden frammanade sin demon och Viljan styrde det öfriga af hennes Mmenskliga varelse såsom en machin. Hon lade ringen tillbaka, tillslöt skrinet, läste byrån, och gick åter in i det närgränsande rummet. : Några minuter derefter lyste det dunkla ljuset från himmelen, der måinan till hälften var skymd af moln, genom trappfönstret, på en formlös figur, klädd i svart från hufvud till fot en figur, med så dunkla och orediga konturer så öfverensstämmande med den mörka hyn, si smygande och snabb i sina rörelser, att, Om någon spruttit upp ur sömnen, och sett der på sitt golf, skulle han ofelbart ansett det föl en synvilla! Som ett mörkt spöke, gick sålunda i mörk: ret förg:fterskan till sitt offer. . XVNI ATERBLICK. Vi hafva nu kommit till den punkt i denn: berättelse, då det blir nödvändigt att blicka tillbaka på den period af Lucretias 1:f, som låg emellan Dalibards död och hennes återuppträdande i andra delen af vår berättelse. En dag inträdde Lucretia, utan något föregående tillkännagifvande, i William Mainwzrings hus; hon bar djup sorgdrägt cfter sin Iman, och denna drägt var tillräcklig att förena Susannas ömmaste deltagånde med värman a! hennes välkemsthelsnng. Lucretia syntes hafva glömt det framfarna och qväft de smärtsammaste minnen; hon var vänlig emot Susanna, ehuru hon snarare fördrog, än återgäldade, hennes ömhetsbetygelser; hon var fri och öppen emo! William. Bogge könde sig outsägligt tacksam