dess frestare! — Biott den lefver cbecmit ad som i alla skiften bibehller denna kinsla fö mensklicheten, i hvilken Guds ande lefver ocl andas! Träd ut i verlden, 0 konst! — tri fram till de oskyldiga, de brottsliga — til! de visa och de enfaldiga! — träd fram såsom Odets lugna stämma! — tala om sjelfva de godas osäkerhet på jorden! — framstll syner af den lidande dygden, den hänförande genon dödsskuggornas portar! — visa de dunkla up penbarelser, som frmskymta i de gamles tra: gedi! — huru ofullkomlig menniskans bestöm melse är, huru outvecklad den gudomliga rittvisan, om Antigone evigt sofver i klippans sköt och Oedipus för evigt försinner i furiernas lund! Här på jorden är källan gömd under en stor sten och djupets yta frusen! Men i höjden lefver Han, som kan bndar sjus!jernornas milda makt och lösa Orions band,. Vandra med Odet öfver bryggan, deh han försvinner i landet bortom svalget! Se; den Evize äskar evighet för sina skapade varelsers fortskridande och ådagaläggandet af sin rättvisa. Det var eter midnatt, då Lucretia satt ensam i sitt dystra rum, -med hufvudet nedsjunket mot bröstet, ögonen fästade på golfet och händerna hvilande på hennes knän — en bild af liflös tillintetgörelse och skröplighet, som skulle väckt det djupaste medlidande. Dörren öppnades och Martha inträdde, för att, såsom vanligt, förhjelpa madame Dalibard till sängs. Hennes matmor upplyfte långsamt ögonen, då dörren öppnades, och hennes blickar, hvilka pu återtogo sin forskande, genomträngande skärpa, fästades på tjensteqvinnans friska, icke obehagliga anlete. I sin stärkta mössa, sin mörka ylleklädning, med sit ärbara, stilla väsende, och med ett visst gudligt allvar i sin uppsyn, ingaf denna qvinna vid första påseendet aktning och väckte föreställning omr de goda, redbara cgenskaper, man söker hos en trogen tjenare. Men vid närmare granskning skulle en van observatör lätt hafva upptäckt mycket, som måste förindra, ja rubba, hans förra tanke. Den ovanligt låga pannan, öfver hvilken det styfva och sträfva