Aftonbladet – 8 februari 1847, sida 2

Det är rätt! sade mrs. Mivers godhjertvdt, i det hon vände sig bort och torkande en tår ur ögat. Ni bör värdera den stackars gossen; hen synes ha blifvit skickad af Vår Herre — och, minsinn, ser han icke rätt repu:erlig ut i sn nya drigt. Men hvad är detta? — en barnskallra ? fortfor hon, i det hon öppnade en låda i skänken och blef varse Becks skatt. Kors, minsann, är den icke ritt vacker! dessa klockor se ut, som vore de af guld! — en misst.nke mot hennes skyddlings irlghet sammindrog härvid för ett ögonblick hennes ögonbryn — hvar i all verlden har ni kommit öfver den här, Becky 2 1 Ja, det är visst och sant, svarad2 Becky med en nigning, ;det var väl, att den ble: funnen nu först, och icke för et par dagar sen, ty da hade den wäl fått följa med det öfriga till assistansen; det är nu många, många Herrans år sen den der gossen var en liten pojkvasker och jag emotstod !restelsen och sx: nej, Becky Carruthers, den der får inte gå till assistansen! Men hvarföre icke, min köra gumma ?) Jo, ser ni, kära fru, om den der pinglan kunde tala, hvem vet hvad hon hade att säga — ja, gosse, hvem vet det? Ser ni, kära fru, min goda man hade icke länge varit död — jag kunde icke på något vis få arbete. Becky Carruthers, sa jag, du måste gå ut på gatorna och tigga! Aldrig trodde jag, att det skulle komma så långt med mig. Men s.lig man min, kära fru, han råka falla ned ifrån en murarställning. Bättre man har aldrig gått i ett par skor. Ja, ja, ni har omtalat det der förut, sade mrs. Mivers otålig och redan dragen från intresset för skallran af en ny transport saker, nya och blanka, nyss komna från tenngjutaren, och hvilka icke mindre fästade Becks och hans fostermors uppmärksamhet. Besigtningen af dessa saker och kommentarierna deröfver hade till följd, att skallran fick ligga i fred på skänken, och, då mrs. Mivers var i begrepp att återtaga ämnet, hörde hon väggklocken sl fyra, en omständighet, som påminde henne om hen