Aftonbladet – 8 februari 1847, sida 2

Beck sin fostermor, rätade ut sig, för att göra heder åt sin drögt och värdighet, somt återvände till sitt nya rum ofvan öfver stallet. XVII. ORMEN VAKAR. Huru kunde du, den dystra trons, och vältalighetens skald, lik ebenholz, på en gång mörk och lysande,), huru kunde du, majestätiske Lucretius, finna det behagligt, att ifrån klippans höjd skåda den upprörda oceanens strid, eller, tryggad emot fara, betrakta slagtningens fasor, eller, i god ro, från de vises tempel blicka fjerran bort öfver menskliga lifvets irrvägar? Är det då så luft att skåda det onda, hvarifr. n du sjelf är befrisd? Skall icke sympatiens mäkt:ga lag äfven hos dig göra sig gällande och ditt hjerta förkasta dn filosofi? Icke kan det ligga något Lu: i menniskans känsla, då hon, sjelf tryggad, siger till stormen : j:g har ingen farkost på oceanen, eller till stridens gud:r: jag har ingen son med i slagtningen; då hon utan rörelse ler åt sorgen och säger sakta: gråt, ty dessa ögon veta af inga tårar,; då bon oförförad ser brottets svarta gernngar och ropar åt sitt samvete: du äger lugn! — Men högtidlig är denna syn för honom, som Jlefver i hvarje lif, söker naturen i stormen och Försynen i striden, förgäter sig sjelf vid andras lidande, ransakar sitt eget hjerta vid åsynen af brottet, och icke godkänner någon filosofi, som befriar honom från menskilighetens band. Icke förgifves granske v alla kontrasterna i den civilicerade verldens stora byggnad, om vi märka, när stoftet hård: nar och mullklimparne klibba vid hvarandrar, Genomströfva, o konst, alla rymder, sammanatta alla ytterligheter, uppskaka den sysslolösa. rikedomen ur dess dvala och bjud staterna kasta en biick in i de kyffen, der liraren är stum och förnuftet. förqväfves al ogräs. Bjud det högmodiga förståndet stanna i dess triumf, och tvifla, om bildningen allena kan frälsa själen från iDet sades om Tertullianus, att phang stil var Jik ebenholz, mörk och glänsandenr.