Aftonbladet – 8 februari 1847, sida 2

nes egen middagstimme. Under många löfter att komma åter och sl upp språklådan mec sin ringa vän, tog hon således afsked, b.ledsagad al Beckys många tacksägelser och välsignelser, samt af Becks mindre högljudda, mer lika tacksamma vördnadsbetygelser. Ofvermåttan säll var den aften, som dessa stackars varelser tillbragte tillsammans vid sir första tekopp ur den nya blanka kopparkitteln och vid den nästan förgätna lyxen af tebröd som deras förändrade omständigheter tillätc dem alt anskoffa, utan att göra sig skyldiga til slöseri. Under samtalets lopp meddelade Beck henne sin förvåning öfver att finna på förtrolig fot med sin nya herre samma person, som hade besökt Grabman och retat lik:jufv.n, och, di Becky berätt de, huru ofta, under hennes tjens! såsom hjelphustru, hon hade hört, huru unge män blifvit ruinerade genom spelare och bedragare, lofvade Beck inom sig att hålla etl vaksamt öga på Grabmans sprättiga bekantskap Ty herrn är som ett barn, sade han gravitetiskt, och förr skulle de få hacka mig i små smulor, än jag skulle låta dem röra ett hår på hans hufvud, om jag kunde hindra det. Vi behöfva ej tllägga, att hans fostermor stadfästade honom i dessa goda föresatser. Och nup, sade Beck, då tiden att gå var inne för :honom, håller ni er väl ifrån krogen, kära gumma, så att ni inte skämmer ut er för unga mister ? Dä ä säkert, svarade Becky; dä ä bara när man är olycklig i verlden, som man går på krogen. Nuv, sade hon, i det hon stolt såg sig omkring, nu har jat så bra och spektabelt, så jag ville inte skämma bortet och låta dem säga, att Becky Carruthers inte vet att ta vara på sin lycka. Pinglan är säker nu — men kanske, gosse, vore det bäst, att du hade henne sjelf.o Hva skulle jag göra med den? Jag har nog att svara för ändå. Lägg-in den i en näsduk, och kanske, när min husbonde blir gifter och får barn! skall han säga: Tack, Beck, för din pingla! Skulle inte dä göra oss liksom litet högfärdiga, mamma ?p