Aftonbladet – 8 februari 1847, sida 1

LUCRETIA AR SIR EDWARD LYTTON BULWER. ) ; Der kastade han sig ned på den nötta stolen framför sitt öfverlastade skrifbord, begrof ansigtet i sina händer och kände några ögonblick hela denna djupa nedslagenhet hos en man, som vunnit rykte, för att deri endast finna ett nytt rön, lagdt till sin öfriga dystra erfarenhet: öfvertygelsen om det tomma i all ryktbarhet. Några ögonblick erfor han en känsla af. oädel och otacksam afund emot St. John — honom, som var så vacker, så lätt till lynnes, så af lyckan omhuldad, så rik på vänner — honom, som ägde en älskande moder och till hälften var trolofvad med Helena! — Deremot han sjelf, ända från sin födsel afsöndrad från alla blodsband — utan en moders kyss att belöna hans arbete, att gifva glädje åt hans barnsliga lekar — utan en faders uppmuntrande ord till ihärdigt sträfvande på lifvets mödosamma bana! Och Helena, för hvars skull han så ofta, då hans mod började sjunka, åter bemannat sig till nytt arbete, sägande för sig sjelf: Låt mig bli rik, bli stor; då skall jag våga säga Helena, att jag älskar hennel — Helena, leende: mot en annan, okunnig om hans qval! Hvad kunde väl ryktet bjuda honom i ersättning? Hvad bjelpte att främlingar prisade honom, att bubblorna på verldens ström dröjde ett ögonblick kring stenen, som kastats deri. I bitterheten af sin sinnesstämning, blef han orättvis mot sin rival. Hela denna sköna, men halft förborgade, skatt af poetisk inbillningskraft och tankedjup, som låg under ytan af Helenas barnsliga leende, trodde han sig ensam, snillets och styrkans representant, vara värdig att upptäcka och skatta. I svallet af detta högSe Aftonbl. J4 1—50.