Aftonbladet – 8 februari 1847, sida 1

nod, icke ovanligt hos den kungligaste af all wistokrati, det öfverlägsna förståndets, glömde an den storhet, som ikläder sig hjertats egenskaper — glömde, att i kärlekens tycke är njertat till det minsta jemngodt i värde med nillet. Under den reaktion, som alltid följer vå själens öfverretning, hade Ardworth denna lag haft en plågsam känsla af sin ytterliga enamhet — hade känt den på de gator, han vasserat — i det hem; dit han återvände; för örsta gången alltsedan sin barndom hade han känt sorgens bittra tårar framvälla genom sina hårdt till pannan tryckta händer. Slutligen ippstod han under en stark ansträngning att lifva herre öfver sig sjelf; han till hälften lygdes för sin svaghet och gjorde sig förebråelser för sin otacksamma afund. Han samlade tillhopa de smutsiga manuskripterna och suddiga korrekturerna till sin bok och kastade dem på det sotiga gallret i sin kamin; derpå öppnade han sin byrå, fråmtog med darrande hand ett litet paket, uppvecklade det ena papperet efter det andra, och stirrade med ännu af tårar fuktade ögon, på de ända dittills förvarade relikerna, egnade till dyrkan åt måihända den enda känsla, hvarmed Eros nånsin smekt hans jernnatur. Dessa reliker utgjordes af två bref från Helena, några violblommor, hvilka hon en gång gifvit honom, samt en liten börs, som hon knutit och med en bifogad skämtsam profetia om framtida lycka tillställt honom, då han sista gången lemnade prestgården. Klandren honom icke J, hvilka med ett mera romantiskt sinne och rikare inbillningskraft kunnen förlika de strängaste pligter med de ljufvaste minnen, om hah, medall sin styrka, kände, att de ideer, söm voro sammanknippade med dessa minnen; blott skulle försvaga hans beslut och förbittra hans undergifvenhet för ödets vilja! J kunnen icke ana vidden af hans uppoffring, bitterheten af hans