0 VV VV Mmm I Ah, jag förstår! ni gör affirer i politiskt Ikram — rädda för ?tal, skulle jag tro. Alltid samma visa i detta fördömda land; och likväl siger man oss, att vi äro Tial Sildes har vil den dir herrn skrifvit något, som William Pitt icke tycker om, kan jag tro. Mn William Pitt! — ha — han är nu död — det är sant, så är det! Sir, den här lilla boken tyckes vara en högst förträfflig skrift; i min tid hade map satt utgifvaren på Newgate., Under det mr. Tomkins sålunda pratade, hade han makat sig nira intill bodkammaren, der främlingen hade försvunnit; han satte sig der på en hög stol, och läste och pratade på samma gång; men hans ögon och öron vore hvarje ögonblick spända åt bodkammarcn. Betjenten anade föga, att han i den excentriska, pratsamma köparen hade en spion på husots hemliga affärer; han förtför att slå ihop paketer af den nya ströskriften. hvilken så bade förtjust hans kund, under: det bön utbredde ig öfv r det enorma uppseende, boken gjort. Imedlertid hade Tomkins af det helfhöga samalet i bodkammaren redan uppfattat tillräckigt, för att sluta; a!t det var just bokens förattare, som väckt hans nyfikenhet. Icke förr än gentlemannen, följd ut till dörren af den höflige bokbandlaren, hade lemnat boden, stoppade mr. FTömkins sin broschyr i ickan och gick, med er vänlig nickning åt bodetjenten, sina färde. Knappt var han u!kommen på gatan, förrän an blef varse Percival St? Iohn, som lutade ig ut itTin sin kobriolett och samtalade med örfattaren, Han stannade ett ögonblick obelutsam; men den unge marnen, i hvilken våra äsare tvifvelsutan igenkänt John Ardworth, fslög. St. Johns isbjudsing attåtfök: sig till Bromplon och återtog sin väg genom trängseln; abrioletten körde vidare Och mr. Tomkhins fortatle sin vandring, ehuru med allvarsammare nin oeh stadigare steg, än förut, Imedlertid tervände JohwWArdsvorth med tungt sinne tillaka till sin ensliga kammare, tForts. följer.) 4 ;