Aftonbladet – 6 februari 1847, sida 1

Jay afbröt Lucretia, jag ville önska att alla dessa brottsliga tankar och öfverläggningar hade en ända; att jag finge trycka min son till mitt hjerta, och kunde säga: — din moders arf är ditt. Jag ville ej hafva ett mord för mina ögon, då de endast borde blicka på vackra utsigter för framtiden. Jag ville skjuta alla fasans bilder i minnets bakgrund, på det hoppet en sång måtte ostördt få besöka milt bröst. Ne, Gabriel, om jag än talade i evighet skulle du dock icke förstå hvad jag i och med en son vinner! Det är en framtid jag. med honom vinner! Det är att välira stenen öfver det förflutnas graf och uppstå i en ny verld; — jag får då åter känna en rörelse, som ieke är oren; — hafva en tanke, som icke är brottslig. Med ewt ord, jag skall då ej mera vara jag sjelf, jag skall tänka med cn annans själ, mitt hjerta skall slå i en annans bröst. Allt detta längtar jag att finna i en son! Och när allt detta skulle le framför mig i bans bild, skulle jag då ryekas ned tillbaka i mill helvete genom medvetandet att ett nyit brott måste begås? Nej; vadom hastigt genom blodströmmen, att vi sedan må få torka våra kläder oeh inandas friska luften på den strand der solen skiner och blommor dofta.v Ske alltså! sade Varney. nnan veckans slut måste jag vara under samma tak med St: Joln. Hvarföre icke, innan veckans slut, alla mötas i Laughtons gamla salar??? — Ja, i Jaughtons salar! vid våra förfåders härd synas de dåd, vi för våra afkomlingar be gå, mindre mörkal Men såsom förberedelse borde Helena :insjukna i detta Londonska töeken, så at hon behöfde ombyte af lufi.n pSätt den der pulpeten här framför mig. Jag vill läsa William Mainwarings bref, gång efter ging, tills från hvarje skugga ur det förflutna en röst ropar till mig: — Barmet al din rival