Aftonbladet – 5 februari 1847, sida 1

nan ombyter anden, denna herrliga nomad,; platsen för sitt tält, icke bestämd att hvila i hedningarnes tråkiga Elysium, utan städse bibehålla sina elembnter: Verksamhet och Åtrå. Hvarföre skulle själen någonsin hvila? Gud, dess ursprung, hvilar aldrig. Medan vi här tala, födas nya verldar — solar afkasta sina nebulr — dessa töckenmassor sätta sig till verldar. Den Allsmäktige bevisar sin tillvaro genom att skapa. Tror ni, att Plato hvilar och Shakespeare endast solar sig på ett gyllene moln? Arbete är menniskoandens, såväl som gudomlighetens, väsende; arbete är de förvillades skärseld; det kan vara de ondes helvete, men är icke desto: mindre de godas himmel! Ardworth talade med ovanlig värma och pas sion; hans id om det tillkommande var en sinnebild af hans egen verksamma natur: ty åt hvar och en af oss har Försynen visligen öfverlemnat att, i trots af det för oss ogenomträngliga töcknet, skapa sitt eget ideal af lifvet efter detta. Den kalla, isiga nordens krigiska söner förlade Hels boning bland snödrifvor och sin himmel till de segerkrönta krigarnes Walball; Österns son, bränd af den ständiga sommarsolens hetta, föreställer sig sitt helvete i eld och sitt elysium vid svalkande bäckar; den uttröttade bonden suckar lifvet igenom efter hvila och hans drömmar skapa sig denna hvila på andra sidan grafven; snillets dagakarl — alltid brinnande, alltid ung — ärar mödan såsom -varelsens herrliga utveckling, och ilar friskt öfver grafvens svalg, för att från stjerna till stjerna genomgå fr amskridandets stadier, hvilket synes honom på en gång den högsta lycka och den nödvändigaste verldslag. Så är det med hvarje individs föreställningar! En Visdom, som aldrig felar, och en Kärlek, som aldrig slumrar, vaka öfver mörkråt — och bjuds mörkret vara till, på det vi må få drömma! ; sinAck! sade den unge ålöraren, hvilka fö rebråelsör uttalar ni icke nu öfver sådana, sox