Aftonbladet – 5 februari 1847, sida 1

af Helena! Han ryste och gick vidare, Slutligen stannade han vid Westminster Abbeys tvillingtorn, på hvilka månen kastade ett högtidligt sken; på detta ställe delade blott en enda menniska hans ensamhet. En figur, med korslagda armar lutade sig emot jernstaketet nära Cannings staty, och hans blick omfattade på en gång parlamentshusets murar, inom hvilka alla passioner utkämpa sina strider, och det herrliga Abbey, som förlänar ett Walhalla åt Englands store män. Gestaltens orörlighet, i förening med scenens stillhet, gjorde på Percival större intryck, än den mest bullersamma församling mäktat åstadkomma. Han såg sig nyfiket omkring, i det han passerade förbi, och uppgåf ett rop, då han igenkände John Ardworth. Nej, Percivall sade Ardworth; -en sällsam mötesplats vid denna tima! Hvad kan föra er hit? Bara ett infall, fruktar jag — och ni? Percival kedjade sin arm vid Ardworths. ,Tjugu år härefter skall jag omtala hvad som fört mig hit! yttrade Ardworth, gående långsamt tillbaka åt Whitehall. I fall vi då ännu äro i lifl ,Vi leva, till dess vår bestämmelse här nere ir uppfylld, tilldess vi ej mer kunna göra något gagn inom denna sfer, och lyfta oss upp till en annan, för att der verka. Ty själen är såsom solen, men. med den skilnaden, att solen är begränsad i silt lopp — dag -efter dag besöker samma rymder, förgyller samma planeter, eller snarare, såsom astronomerna påstå står stilla, såsom den orörliga medelpunkten fö rörliga verldar. Men själen, då den sjunker i skenbart mörker och i djupet, uppstiger åter till nya bestämmelser, nya obesökta regioner. Hvad vi kalla evighet kan vara en ändlös serie af dessa öfvergångar, dem menmniskör kalla död, och hvilka ej äro annat, än flyttningar ifrån det ena hemmet till det andra. alltid till skönare scener och högre regioner. Tid efter ans