Aftonbladet – 4 februari 1847, sida 2

värdig en mensklig kärlek, bör hafva ännu en träfvan, den att bli värdig Gud! Hon lade sin hand på hans, då hon slutade; less beröring var kall, och kylan trängde genomborrande till hans hjerta; tårarne hade torkat på hennes kinder, men de glittrade ännu i hennes andäktigt åt höjden riktade ögon. Han ville tala, men rösten svek honom. Något af hennes aningar trängde till hans eget bjerta. Under denna deras tystnad hördes sakta steg i gräset, och emellan dem och solljuset stod Gabriel Varney. XI. HASTIG RYKTBARHET OCH TÅLIGT HOPP. Percival var ovanligt dyster och tankspridd, då han denna dag begaf sig till staden, ehuru Varney var hans följeslagare och flödade af den glädlighet, för hvilken han hade att tacka sin makalösa fysiska organisation och sitt slöa samvete. Då ban slutligen såg, att hans munterhet icke förmådde att meddela sig åt Percival, stannade han och betraktade honom misstroget. Ett fallande löf skrämmer gångaren, en skugga den brottslige. Ni är ledsen, Percival,, sade han, frågande. pHvad fattas er? Det är ingenting — eller: borde åtminstone så synas för er, svarade Percival med ett bemödande att le; ty jag har hört er skratta åt tron om aningar. Vi sjömän äro mera fördomsfulla. Hvad kan ni väl hafva för aningar ? frå -gade Varney med mera ängslan, än Percival hade väntat. Aningar äro icke så lätta att göra reda för, Varney. Men den stackars Helena har sannerligen smittat mig. Har ni icke anmärkt, att, så glad hon vanligen är, kommer dock någon gång en skugga så hastigt öfver henne, alt man icke kan upptäcka orsaken derull? Och i dag har hon talat så, som jag aldrig förr hört mer än en person tala, och det var en midshipman af mina kamrater, en yngling, som syntes vara en bild af sjeifva helsan och dock var öfvertygad, att han skulle dö af lungsot. Vi Pläga ta åt honom; men, tre måna