Aftonbladet – 4 februari 1847, sida 1

mig så väl som ifrån er, och det tillfälle vi nu hafva i händerna är förloradt — kanske för alltid; — eller är hon en vek och öm qvinna — qvarhålles i Italien af sin systers sjukdom — önskar att se afkomlingen i sista led af ätten St. John i tid gilt; och, rörd af sin älsklings böner, ger hon genast sitt bifall till giftermålet. Ett tredje fall, hvilket Percival anser högst troligt och hvilket, ehuru af alla det mest ovälkomna för oss, jag så när glömt att .vomtala, må nu nämnas. Hon tör återvända till England och, för att med egna ögon kunna bedöma sin sons val, tör hon vilja förflytta Helena från oss bem till sig. I alla hänseenden är dröjsmål vådligt — vådligt, om jag än förbiser mitt personliga intresse och endast betraktar ert syfte; — det kan fästa nya och forskande ögon på våra handlingar, kan beröfva oss både Percivals och Helenas närvaro hos oss, . eller, vid -första symptom till sjukdom, omgifva dem med uppmärksamma vänner och ängsliga försigtighetsmått. -Fåglarne äro nu i våra händer. Hvarföre då öppnaburen och bjuda dem flyga ut, föratt sedan få besvär att utbreda nätet? 1 dag på morgonen äro alla de aslutade kontrakterna med assuranskompanierna färdiga. Det återstår mig endast att betala första qvartalspremien. Dertill tror jag mig ega medel, utan att behöfva tilllita era. tillgångar eller mina egna knappa resurser, hvilka Grabman diar försorg om att uttömma hastigt nog. Och Percival St. John? inföll madame Dalibard. Vi behö!lva inga onödiga offer. Om min son icke återfinnes, behöfva vi icke denna gosses vålnad bland alla dem, som förfölja oss. Visserligen icke, sade Varney, och för min del kan han vara mig nyttigare som lefvande, än som död. Vi ha ingen assurans på hans lif, och en rik vän — godtrogen och enfaldig som han! — är icke af den sorten höns,