Aftonbladet – 4 februari 1847, sida 1

SABRE som det vore klokt att slagta endast i hopp att finna ett guldägg. Percival St. John är ert offer, icke mitt; — ej förr, än ni ger order, vill jag röra ett finger, för att skada honom. Ja, låt honom lefva, så framt icke min son blir återfunnen,, sade madame Dalibard, nästan glad; låt honom lefva, för att glömma den der vackra tokan, ni nu ser der nere, stödjande sig så förnöjd vid hans arm och seehde en evighet i kärlekens. tomma eder! — Må han lefva, för att genom sin glömska såra och öfvergifva henne, ehuru hon står vid grafvens brädd; för att skratta åt sina barnsliga drömmar — skymfa hennes minne iskökors armar! O, om de döda kunna lida, må han då lefva, på det hon .bortom grafven må känna hans ostadighet och. hans falll Jag tror, att denna tanka skall trösta mig, om Vincent ej mera finnes till och jag står barnlös i verlden! Det är således afgjordt, sade Varney, alltid färdig att gripa sig an med företag, som lofvade guld, och att lugna sina farhågor för upptäckten af hans begångna svek. Ock nu örverlemnar jag åt era tysta händer, så snart som möjligt, denna flicka; hon har lefvat länge nogly XI. KÄRLEK OCH OSKULD. Medan denna öfverläggning egde rum emellan. dessa mörkrets vederstyggliga och glupska roffåglar, samtalade Helena och hennes unga älskare i trädgården; under det höstsolen — ty det var i andra veckan af Oktober — behagligt bröt. fram genom de gulnande löfven på de stilla buskarna och lekte på blommorna, hvilka bort hafva utdött med den förgångna sommaren, men, trots den framskridna årstiden, ännu friska genom den sorgfälliga vård de erhållit, tacksamt, logo, då fostrarne med lätta steg passerade förbi dem.