Aftonbladet – 3 februari 1847, sida 2

den; mångfaldiga frestelser — att få se henne, den värnlösa, blottställd för snaror — att lemna henne till pris åt kurtisörer, som aFitid äro på spår efter den obeskyddade skönheten; att till kontrast emot deras artigheter och smicker se henne plågas af råheten hos dem, som blifvit utsedda till kennes sällskap, och af den otrefnad som herrskade i det bem, dit hon blifvit inkasted. Men nu, då St. John besökte dem, då Helenas bjerta och fantasi voro lika stålsatta mot alla farliga frestelser, fanns icke mera något käl att lyssna till mrs. Mivers crtigheter. Hämden var ledd i andra kanaler. De personer, som för öfrigt besökte huset, voro blott John Ardworth och Gabriel Varney. Madame Dalibard gaf noga akt på Ardworths ansigte och rörelse, då hon, eter att hafva presenterat honom för Percival, hviskade: — Jag är glad att ni gifvit mig visshet beträffande era nslor för Helena. Hon har nu funnit den älskare ni tillönskade henne — glad och vacker som hon sjel:.n I den plöt-liga blekhet, som utbredde sig öfver Ardworths ansigte, i hans sammanpressade läppar och konvubiva sprittning, läste hon nu med obeskrifligt raseri bans hjerlas hemlighet. Hennes harm gaf dock snart vika för en känsla af välbehag vid tankan uppå, att höjden f all skymf dock blef henne besparad — att hennes son — ty såsom son ansåg hon honom — icke nu åtminstone kunde blifva en lycklig friare till yonnes hatade systers hatade barn. Hennes upptäckt befästade henne måhända i föresatsen att gynna Percivals fortsatta hyllningar och försonade henne till hälften med de qval hon deraf led. Vid sitt första inträde hade Adworth knappast skänkt Percival en blick. Han ansåg honom endast såsom en vacker fjäril i lyckans solsken. För den sysslolöse, den glade, den vackre, den välklädde och rike kände han, som var van vid träget arbete och en törnig stig, något af det ovänliga förakt, hvilket de arbetsamma, som ingenjing äga, vanligen hysa för de lyckliga som äga. Men, i det ögonblick madame Dalibards ovälkomna nyhet meddela