Aftonbladet – 3 februari 1847, sida 2

honom — allmän menniokokännedom och det praktiska lifvets svåra konst. Att elda hans snille, bevinga hans kraft, lyfta hans ärelystnad öfver det långsamma släp, hvarvid han fästat sina usigter, och hvilket hennes eldiga och snabba förstånd var helt och hållet oförmöget att fatta, — annorlunda än som ett förspillande af lifvet för osäkra och aflägsna mål — detta blef hennes uppgift. Hon fann med nöje, att Ardworth med större bifall än förr lyssnade till henne. 1 sjelfva verket hade qvalet slagit rot i hans hjerta, striden rasade häftigt emellan hans förnuft och passionen, samt gjorde honom för ögonblicket oförmögen till blotta mekaniska sysselsättningar, vid hvilka hans snille ej förskaffade honom tröst. Snillet är menniskan gifvet, icke blott för att upplysa andra, utan ock att glädja och upplyfta henne sjelf. Således är mannen, i alla lifvets sorger, i dubbelt mått benägen att hos sitt snille söka förströelse. Plågad i den praktiska verlden, klappar han på porten till den idternas och fantasiens verld, i hvilken han är berättigad att inträda; han flyr från stoftet till anden. Sällan ock finner den man, hos hvilken den himmelska elden bor, alla de gåfvor han äger, förrän någon stor sorg drabbar honom. Slutligen upphörde hastigt Ardworths besök. Han instängde sig ännu en gång i silt rum; men lagböckerna lades å sido. Varney, som vanligen lagade så, att hans besök icke inträffade då Ardworth var närvarande, störde sällan de älskande i deras lilla paradis i trädgården; men han begagnade de tillfällen, som erbjödo sig, att befästa och utvidga sin förtrolighet med Percival; ibland gick han, eller, om St. John kommit i sin kabriolett, åkte han hem med honom och åt middag i hans sällskap på Curzon-street; och, som han gjorde Helena till hufvudämnet för sin konversation, kunde Percival icke annat än värdera honom som den trefligaste sällskapsmenniska han kände. Med Helena hade Varney några hemliga samtal, då Percival ej var tillstädes — hemliga äfven för Percival; två eller tre gånger hade de, före den timma då Percival plä