Aftonbladet – 3 februari 1847, sida 1

ERNA SR rn nnrnnrtrn tratt n nan hårda tragediens utveckling, uppstimdes menlösa herdesånger. Det vore fåfängt att söka boskrifva Lucretias själstillstånd, under det hon gaf akt på framst:gen af den kärlek, hon gynnat, och stirrade på skådsspelet af den intet ondt anande sällhet, hon befrämjat. Bilden af en lycka, på en gång så stor och så helig, iklädde sig för hennes blickar skepnaden af en gickande furie. Hon såg häruti en kontrast till sitt eget förskräckliga, af brott befläckade lif; den talade icke tull hennes samvete så högljudt om synd, som den icke mer hånade hennes förstånd för dess dårskap. Dessa barn, lekande vid kanten af bråidjupet, huru mycket mer aflifvets sanna homlighet kände de icke redan, än hon med sla sina medfödda rika naturgåfvor, all sin mörka, förkolnade vörldserfarenhet. Hvad hade det båtat henne, att hon studerat sveket, uppgjort planer, beröknat, sträfvat och syndat? Likasom en cröfrarce, fattad a? dödens army gerra skulle v.lja bortgifva alla de länder, han med svärdet tillkämpat sig, för en enda droppa v tea på sina brinnand : läppar, så skulle ock hon gerna hafva gifvitl .Il denna kunskap, köpt med blod och eld, för att ett ögonblick känna, hv.d dessa barn kände! Då framstod vild och hotande ur hennes stumma och grymma förtvflan, den fruktansvärde helvetesandon, Hämden. Genom en monomani, icke ovanlig kos dem, som giort silt eget jag till varandets medel punkt, bänförde Lucretia till sin egen mörka bistoria af felsteg och passioner allt som hade något sammanhang dermed, om än eldrig si sflägset. Hon bade aldrig varitistånd att utar en olidlig plåga al hat och afund skåda kärlek och ömma känslor hos andra. Från dess råaste till dess mest förfinade form, påminde henng denna passion, övervägande, åtminstone ho: qvinnan, om hennes egen korta tid af mensk g svaghet och kärlek, uppraf hvarje sår oci